”Ryssland vill ensidigt ändra havsgränsen i Finska viken” skrev Svenska Yle i en artikel den 22 maj i år. Ryska medier hade rapporterat att Rysslands försvarsministerium föreslagit att flytta gränsen i Finska viken på grund av att gränsdragningen enligt det ryska försvarsministeriet inte motsvarar dagens geografiska omständigheter. Uppgifterna publicerades i ett utkast på den ryska regeringens hemsida.
Som bekant är en gräns aldrig bara en fråga för den ena sidan. Nyheten gav eko på i artiklar och inslag i nationell, nordisk och internationell media och på sociala medier. De knapphändiga faktauppgifter som fanns att tillgå varvades med diskussioner om vad Ryssland egentligen ville och hur Finland borde agera.
Tidigt kom expertkommentarer om att det nu var läge att agera snabbt och bestämt. De följdes under dagen av ett utspel om att Ålands demilitarisering borde avskaffas. Den finländska statsledningen agerade lite långsammare, men gav under dagen uttalanden som att vissa typer av gränsändringar är normala och oproblematiska och att Finland behåller lugnet.
Innan dagen var slut hade dokumentet dragits tillbaka från det ryska ministeriets hemsida och media rapporterade att ryska myndigheter förnekade att någon plan på gränsändringar alls fanns.
Vad Ryssland egentligen ville är mig veterligen fortfarande oklart. Var det ett misstag att publicera dokumentet? Publicerades det för att skapa oro? Eller var det ett försök att provocera fram en (militär) reaktion från finsk sida? Det sistnämnda lyckades i så fall inte, men viss oro kan man väl ändå säga att publiceringen åstadkom.
I debatten utkristalliserades två linjer. För det första den att Finland borde agera snabbt och resolut, t.ex. genom att med militärfartyg segla in i det aktuella området.
Det kom också förslag från en svensk militär debattör att Finland borde ta initiativet mer generellt genom att avskaffa Ålands demilitarisering. För det andra fanns linjen att Finland borde avvakta, ta in mera fakta, behålla lugnet och inte agera för snabbt, vilket ju också blev statsledningens lösning. Med facit i hand tycks det ha varit ett bra sätt att hantera situationen – inget mer hände, åtminstone inte just då.
Vad gäller Ålands demilitarisering och neutralisering är den fast förankrad inom folkrätten och det är inte upp till Finland att göra förändringar i den. Den är ett internationellt åtagande som binder fler stater, något som Finland konsekvent bekräftat. Det har nyligen också konstaterats i en utredning om demilitariseringen från utrikesministeriet.
Frågan om hur Finland bör agera på ryska utspel är naturligtvis komplicerad. Om Finland per ”automatik” skulle reagera snabbt och starkt varje gång något liknande händer finns risk för en eskalering av situationen. Å andra sidan, hur kan man avgöra när just en sådan reaktion är den enda rimliga i ett givet läge?
Vilken linje man förespråkar är i mångt och mycket en fråga om övertygelse.Vi vet inte vad som ska hända i framtiden. Det finns ingen predeterminism att falla tillbaka på. Hur saker utvecklar sig beror på hur olika aktörer agerar och sedan reagerar på hur andra agerar. Det går därmed inte att slå fast att Finland generellt bör vara proaktivt eller reaktivt – snarare behöver man förhålla sig adaptivt, d.v.s. i varje läge söka att ge ett anpassat men tydligt och icke eskalerande svar.
Ett svar på frågan om hur Finland kan vara aktivt och agera, inte bara reagera, utan att riskera att eskalera – gav Rysslandsforskaren Hanna Smitt i Yles nyhetspodd i samband med denna händelse – Finland kan fortsätta att konsekvent understryka folkrättens roll och vikten av att upprätthålla den.
Susann Simolin
Direktör för Åland fredsinstitut
