Jag har aldrig tidigare haft så många kvinnliga fabrikschefskollegor som i dag. Då är vi ändå bara åtta av totalt 58 chefer. Antalet kvinnliga överordnande chefer under min karriär kan jag räkna på mina tio fingrar. Då har jag arbetat på flera internationella livsmedelsföretag, i olika geografiska kluster, under 16 år.

Alla industrier jag har arbetat på har sett fördelarna med att ha mångfald i teamen, hur det driver bättre samarbete, högre innovationsgrad och starkare ekonomiska resultat. Därför har alla också aktivt jobbat med inkludering och mångfald som affärsmål.

Att arbeta med mångfald är också att främja lika rättigheter och möjligheter för alla, oavsett var du kommer ifrån, hur gammal du är, vad du tror på eller vilka andra erfarenheter och personlighetsdrag som finns med i bagaget. Och en jämn könsfördelning är första steget. Men efter att ha varit högsta chef på fyra olika fabriker måste jag ändå göra en lite deppig reflektion. Trots att kvinnor utgör halva jordens befolkning, står de endast för tio procent av ansökningarna till lediga tjänster.

I Tyskland och Nederländerna var det ännu värre. Jag hade inga sökande kvinnor alls. Inte ens headhunters kunde hitta yrkesverksamma kvinnor. Det skylldes på djupt rotade förväntningar på vad som är typiskt manligt och kvinnligt. Och att förutsättningar saknades från samhällets sida. Man har helt enkelt inte råd att vara två heltidsarbetande föräldrar om man inte har släktingar som kan ta hand om barnen.

Tur att vi har kommit längre här uppe i Norden. Här finns goda förutsättningar för att möjliggöra en jämställd arbetsplats. Vi har många universitets- och högskoleutbildade kvinnor (kvinnor har varit i majoritet på högskolorna i Sverige de senaste 45 åren), vi har ett välfärdssystem som möjliggör heltidsarbete för båda föräldrar och ett jämställt föräldraskap så att ingen ska behöva stå tillbaka i karriären för att bilda familj.

Men vänta lite. På Åland togs 2023 fortfarande 83 procent av den totala föräldraledigheten ut av kvinnor. Och endast 14 procent av cheferna inom produktion och bygg på Åland är kvinnor enligt rapporten ”På tal om jämställdhet”. Är det så att stereotyperna om manligt och kvinnligt, trots att vi nordbor så gärna vill se oss själva som föregångare för jämställdhet, faktiskt är minst lika djupt rotade hos oss?

Jag har arbetat med livsmedel hela mitt liv och jag älskar mat och produktion. Jag älskar tempot, problemlösningen och kreativiteten. Innovationerna och förbättringsarbetet, utbildningarna och kompetenshöjningen. Förtroendet och relationerna mellan människor som systematiskt arbetar tillsammans för att skapa något. Stoltheten över produkterna som finns i miljontals kylskåp och i restaurangkök världen över – som ständigt berör och skapar samtalsämnen.

Hur många diskussioner har jag inte haft med mina vänner om de där korkade nya korkarna på mjölkpaketen. Eller varför mer och mer mat är importerad, trots att vi har så fina råvaror här i Norden. Och kommer du ihåg den där fruktyoghurten som var så god, kan du inte ordna så att den kommer tillbaka?

Hur kan allt detta inte tilltala kvinnor?! Hur kommer det sig att vi inte är fler? Är det för att man oroar sig för fysiskt tungt arbete, jobbiga arbetstider eller en machokultur? Jag tror, utan att veta säkert, att vi har betydligt färre tunga lyft och mycket lättare att få ihop vardagspusslet än vad exempelvis en sjuksköterska har.

Om åländsk industri ska fortsätta växa och vara framgångsrik behöver vi först och främst attrahera kompetent arbetskraft oavsett kön. Vi har helt enkelt inte råd att begränsa urvalet till halva befolkningen. Men i dag är det inte främst industrin som begränsar urvalet. Det är snarare hela samhällets fördomar som fortfarande, många moderna generationer senare, påverkar barnens yrkesval från tidig ålder. All förändring startar med oss själva.

Ann-Louise Wärners

Site director Linköping mejeri Arla