Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Dagens skribent är tjänstemannen Susanne Perander, som innehar erfarenhet från en rad ledande befattningar inom åländsk förvaltning.

För fem år sedan flyttade jag från Sverige till Åland med min åländska man och våra två barn. Under dessa fem år har det hållits två lagtingsval varav jag inte kunnat rösta i något av dem på grund av att jag inte är finsk medborgare. Ironiskt nog har politiken dock aldrig varit så närvarande i mitt liv som under dessa år på Åland.

Lite bakgrund är att jag under tio år jobbade i Stockholm på en statlig myndighet. En politiskt styrd organisation där resurser och tillgängliga insatser växlade utifrån det sittande politiska styret. Övergripande inriktningsbeslut och medföljande budget beslutades av politikerna och implementerades av tjänstemännen. Jag träffade aldrig en av dessa politiker personligen under mina tio år.

Att komma till Åland och börja jobba som myndighetschef inom landskapet och numera förvaltningschef inom det kommunala har däremot varit något helt väsensskilt. Här är det politiska styret på en helt annan nivå, både på gott och ont.

Det är fantastiskt att Åland har ett så starkt politiskt engagemang hos medborgarna att var och varannan är politiskt involverad och i och med det sedan sitter i styrelser, kommittéer, nämnder och annat. En möjlighet att få vara med och göra skillnad i samhället som många väljer att ta. De flesta av helt rätt anledning och de flesta kunniga, sakliga och kompetenta.
Men det finns också en baksida, och det är att det lilla åländska samhället inte på ett opartiskt sätt kan upprätthålla alla de politiska organ som den nuvarande samhällsstrukturen kräver.

Med 30.000 invånare och 16 kommuner där ”alla känner alla” är det obönhörligen så att jäv kommer att uppstå.

Jag har sett exempel där en ledamot haft pågående ärenden i den aktuella myndigheten, att politiker tar beslut om avgifter som berör släkt och vänners affärsverksamheter med mera. De flesta gångerna kanske av ren obetänksamhet men dock mycket problematiskt. När undertecknad tidigare lyft upp jävsproblematik såväl som gränsdragningsproblematik har svaret i princip varit ”det här är Åland”.
Men nog måste Åland både kunna och vilja vara bättre än så? Nog borde en jävsanalys och en kort utbildning om jäv ingå i alla politiska tillsättningar av ledamöter på alla stolar i samhället? Att enbart lägga ansvaret på den enskilda att jäva sig i de frågor där opartiskheten kan ifrågasättas fungerar tyvärr inte fullt ut i många fall.

En annan fråga man bör ställa sig är om alla dessa politiska stolar faktiskt behövs? De lägre politiska nivåerna känns tyvärr ibland överflödiga när de beslut som fattats på nämnd-/styrelsenivå många gånger blir något helt annat innan den högsta politiska ledningen tagit de slutliga besluten. Då kan man som tjänsteman känna att man lagt ner väldigt mycket tid och arbete på att motivera och förankra ett beslut för fel personer när det ändå inte var de som i slutändan fick bestämma.

Det måste såklart vara minst lika frustrerande för medlemmarna i den nämnd eller styrelse som tagit beslut på sin nivå att det sen inte blir som man beslutat.
Avskaffandet av polisstyrelsen är här ett gott exempel på att man försöker komma tillrätta med problematiken och avbyråkratiserar och avpolitiserar den offentliga sektorn på Åland. Politisk insyn och styrning av polisens verksamhet har man fortsättningsvis via landskapsregeringen och lagtinget, den högsta politiska nivån.

Jag kan konstatera att en mycket stor del av tjänstemännens arbetstid går åt till att bereda ärenden, ta fram underlag, kostnadsberäkningar, förstudier och utredningar som beställts av politiker. Styrelser och nämnder är ofta utsedda så att det finns representanter från alla politiska partier vilket gör processen att komma till beslut i olika frågor mer utdragen. Därav ofta de beställda utredningarna och begärda underlagen. Det kan vara nyttigt att med jämna mellanrum ställa sig frågan vad som är det mest effektiva sättet att använda skattebetalarnas pengar och tjänstemännens tid på.

Susanne Perander