Lagtinget påbörjade förra veckan debatten kring meddelandet om den åländska utvecklings och hållbarhetsagendan.
Frågan ska få ytterligare uppmärksamhet vid nästa plenum den 7 december, men redan under förra veckan kunde vi notera att de borgerliga politikerna börjar vakna till liv. En sund markering gjordes främst gällande den privata äganderätten och demokratiaspekten när underliggande rapporter till meddelandet utmålade den åländska kommunstrukturen och den privata äganderätten som ett hinder för att nå klimatmålen.
Hållbarhet, klimat och miljö är viktiga element i vårt framtida samhällsbygge. Det råder heller ingen tvekan om att det i dag görs för lite för att motverka den globala utvecklingen inom området samt att klimatmötet i Sharm el-Sheikh till många delar var ett misslyckande. Vi behöver göra mer men lösningen återfinns inte radikalisering, stora socialistiska projekt och inskränkningar i den privata äganderätten. I bakgrundsmaterialet till meddelandet uttalar sig 21 anonyma respondenter som säger att det privata ägandet och antalet kommuner är ett hinder för att nå hållbarhetsmålen på Åland.
Anders Eriksson (ÅF) påpekade därför förtjänstfullt i debatten, likt bland annat Stellan Egeland (Ob), Jesper Josefsson (C) och John Holmberg (Lib) att den åländska äganderätten inte är ett bekymmer utan snarare en tillgång i arbetet för en mer hållbar värld. För med privat ägande kommer ansvar, intresse och långsiktighet men även ekonomisk hållbarhet.
I EU:s strategi för biologisk mångfald står att finna att målet är att medlemsländer rättsligt ska skydda minst 30 procent av EU:s landyta och 30 procent av havsområdet.
Ambitiösa mål som medför stora krav, men inte minst gör det att vi på Åland måste hitta andra lösningar för att nå målet än att landskapet ska äga en massa naturreservat. Landskapet har inte råd att varken köpa in eller att upprätthålla dylika områden och därför blir den privata äganderätten en viktig ingrediens i arbetet för att nå målen.
Debatten i lagtinget kan även sättas i ett större perspektiv. För just nu pågår en radikalisering hos delar av klimatrörelsen och ett tydligt exempel på det är när Greta Thunberg tidigare i höstas framförde, som Expressen och Göteborgsposten rapporterat om, att världen är i behov av ett omfattande systemskifte där den enda tillräckliga lösningen på klimatproblemen skulle vara ett ”omkullkastande” av hela ”det kapitalistiska systemet”.
Liknande uttalanden är kontraproduktiva och farliga för hållbarhetsarbetet – även det åländska. Förvisso är dessa personer allt mer desperata, men att hitta lösningar som medför ”omkullkastande” av hela ”det kapitalistiska systemet” är kontraproduktivt. Vi behöver inte mer radikalism i hållbarhetsarbetet – vi behöver däremot mer samarbete.
Det finns förvisso en viss koppling mellan tillväxt och utsläpp – det ska vara sagt. Däremot står det bort om all tvivel att det bara är demokratiska marknadsekonomier som klarat av att ha tillväxt utan ökade utsläpp. Statistik från Västeuropa visar klart och tydligt att flera västeuropeiska länder, med start på 1980-talet, klarat av att öka tillväxten och samtidigt minska sina utsläpp, enligt statistik från Statista.
Samtidigt som vi vet att det kommunistiska Kina fortsätter bygga ut ett kolkraftverk i veckan och utsläppen per capita i Kina är sedan 2013 på en högre nivå än i EU. Det torde ge svar på tal om vilken lösning som är vinnande även med ett miljö- och klimatperspektiv.
För tydlighetens skulle bör nämnas att den tidigare nämnda rapportens respondenter inte på något sätt förespråkat omfattande systemskiften eller kommunism.
Däremot är uttalandet om att den privata äganderätten skulle vara ett hot för hållbarheten ett allvarligt påstående som saknar större relevans och som lätt kan leda till ett sämre hållbarhetsarbete, vilket gör oss alla till förlorare.
Daniel Dahlén
