Om vi generaliserar bilden av ålänningen, är vi många gånger ett folk som inte vill ta plats. Likt många andra skärgårdsnationer, präglade av århundraden av geografisk utsatthet, är vi vana att sköta oss själva och vara för oss själva. Men i takt med att vi blir en alltmer integrerad del av vårt närområde, Europa och världen behöver vi se på oss själva ur ett annat perspektiv. Ett perspektiv som gör att vi vågar ta plats även utanför Åland för att maximera möjligheterna för en positiv utveckling för vårt örike.

Det har talats mycket om att Åland måste vara på plats där besluten fattas. Det glimtar till ibland – men i det stora har vi inte varit lika ivriga att ta plats i det internationella sammanhanget som till exempel våra nordiska systeröar i Nordatlanten.

Vi har mycket att lära av till exempel Färöarna, som har representation i Bryssel, Reykjavik, London, Moskva och inte minst i Köpenhamn. Allt för att få sin röst hörd. Åland däremot, har enbart en liten representation i Helsingfors och en person sittande på den finska representationen i Bryssel. Vi har, till skillnad från Färöarna, lämnat beslutandemakt till Bryssel och vi har inte ens, likt andra autonomier, något eget kontor i Bryssel.

Inte undra på att vi har svårt att få igenom saker. Men kanske vi kan skönja att en ändring är på gång vad det gäller Ålands rättmätiga plats i den internationella kontexten.

I veckan som gick började det med att Åland fick rejäl hjälp av den svenska riksdagsledamoten Per Lodenius (C) när han lämnade in en fråga till Sveriges inrikesminister Mikael Damberg (S) gällande ålänningars möjlighet att under rådande lagstiftning resa till Sverige.

Att det just var Norrtäljebon Per Lodenius som lämnade in frågan är föga förvånande. Han är en sann Ålandsvän och har under många år arbetat hårt för att riva de byråkratiska murar som går genom Ålands hav. Det är viktigt för Åland att ha vänner som kan lyfta frågan på arenor som vi vanligtvis inte har tillgång till.

Det fortsatte sedan med att vår minister för nordiskt samarbete, Annette Holmberg-Jansson (MSÅ), riktade en skrivelse till de andra nordiska samarbetsministrarna gällande vår utsatthet och den ohållbara situation som Åland försatts i som gränsregion. Hon uppmanade samtliga till att agera för en gemensam strategi gällande coronabekämpningen. En självklar sak, men ack så frånvarande i det de nationella debatterna och inte minst i beslutsfattandet.

Veckan avslutades med att riksdagsledamot Mats Löfström samtalade med Finlands utrikesminister Pekka Haavisto (Gröna) med en förhoppning om att även han ska kunna bistå i arbetet med att få Åland undantaget från de svenska inreserestriktionerna. Ett samtal som föll väl ut och förhoppning finns nu att frågan förs vidare av utrikesministern.

Vi har möjligheter att föra vår röst även utanför Åland och vi har vänner på olika håll som står beredda att hjälpa till.

Visst är det svårt att direkt se om förra veckans insatser kommer att bära frukt, men de var tydliga exempel på att det går om vi vill och vågar.Samtliga inblandade är värda en eloge.

Samtidigt väcks en förhoppning om att dessa insatser även kan inspirera andra att genom sina kanaler och roller ytterligare stärka Ålands roll utanför våra gränser.