Tidigare i veckan avtäcktes under högtidliga former i Självstyrelsegårdens entré bysten av Ålands första lantråd, Carl Björkman.
Att fler av Ålandsrörelsens förkämpar lyfts fram är viktigt och ger oss en vardaglig påminnelse av vårt arv och vår historia. Det ger oss en bra grund att stå på för vidare utveckling av vår självstyrelse och vårt samhälle.
I ett virrvarr av information och ett konstant flöde finns en stor risk att dagens människor glömmer sin historia och sitt arv. Det kan leda till en rotlöshet, att vi tappar kunskap och att historiska misstag återupprepas – något som historien är full av exempel på.
Att kunna sin historia och låta sig påminnas om den är därför viktigt. Inte minst när utmaningarna i omvärlden gör sig påminda.
Ålands första lantråd Carl Björkman blev mot slutet av sin politiska karriär en, ur många ålänningars sätt att se på det åländska folkets rättigheter, en kontroversiell person. En person som dessutom hamnade i maktkamp med den tidigare vapenbrodern och denna tidnings grundare, Julius Sundblom, kring frågan om åländsk värnplikt.
Det här har satt sina spår på Carl Björkmans eftermäle. Skulle hans vilja gått igenom hade det åländska folkets historia och nutid troligtvis dessutom sett helt annorlunda ut.
Vi kan nu, med backspegeln i hand, konstatera att ett införande av värnplikt bland ålänningar inte hade gynnat det demilitariserade Åland. Det hade dessutom troligtvis lett till att Åland hade blivit än mer utsatt och militärstrategiskt intressant, vilket inte hade gynnat den åländska befolkningens strävan om att leva i fred och frihet.
Däremot råder det ingen tvekan om att Carl Björkmans insatser för den åländska självstyrelsens uppkomst var ovärderliga. Detta av en person utan släktmässiga kopplingar till Åland och vars rötter återfinns norr om Åbo. Det är en viktig historia att berätta och visar att det åländska samhället på många sätt alltid varit en blandning mellan Sverige och Finland.
Att lyfta Carl Björkmans roll för självstyrelsens uppkomst är såldes korrekt. Det ger en bredare bild av självstyrelsens historia och visar att enigheten på Åland gällande återföreningen med moderlandet Sverige var mycket bred i det åländska samhället.
När man nu valt att lyfta Carl Björkman är det på sin plats att framföra att det även finns en rad andra personer från Ålandsrörelsen som borde lyftas fram och ges en mer framträdande roll.
Här har kan till exempel Ålandsrörelsens, och tillika en av grundarna av Ålandsbanken, Johannes Eriksson nämnas. Ofta nämns han i förbifarten och även om gemene ålänning i stort vet vikten av Johannes Erikssons insatser för Ålandsrörelsen så är det viktigt att påminna om att ”bondehövdingen”, som han i viss litteratur brukar kallas, var en av de viktigaste och kanske rent av den viktigaste personen i uppkomsten av Ålandsrörelsen – när det kommer till det åländska bondesamhällets syn på kampen för återföreningen med moderlandet Sverige.
Det finns givetvis många sätt att lyfta insatserna under Ålandsrörelsen och de avgörande åren efter självstyrelsens tillkomst. Det kan göras genom att synliggöra individer, men det behöver även göras på ett bredare plan i det åländska samhället och precis som Göran Lindholm, suppleant i Ålandsdelegationen, framförde för en tid sedan på Dagens debatt i Ålandstidningen, behöver vi fördjupa och föra ut kunskapen om självstyrelsen för kunna skapa fruktbart partnerskap med regering och riksdag.
Vi behöver dessutom fördjupa kunskapen för att förstå vikten av vår självstyrelse och förstå dess samspel med det åländska samhället i stort. Något som vi i dag tar för givet men om vi bara tar fram den historiska backspegeln ser har varit av största vikt för utvecklingen av vårt samhälle.
Daniel Dahlén
