Budgetarbetet i de åländska kommunerna är i full gång. Kommunerna nu en svår balansgång mellan att gasa och bromsa. Sparar man för mycket påverkar det på kortsikt servicenivån och därutöver kan personal friställas vilket medför en mängd olika utmaningar. Höjer man skatterna så påverkas köpkraften och det finns risk att mindre effektiva delar och icke lagstadgade verksamheter kvarstår hos kommunerna. Det i sin tur kan i framtiden leda till att den lagstadgade verksamheten kan ta stryk och vi får större skolklasser och större daghemsgrupper. Något som påverkar morgondagens samhälle och individer.
I budgetdebatternas kölvatten har flera politiker och kommuner diskuterat, och till och med föreslagit, att avgifterna ska höjas för barnomsorg. Det är en väg som är helt fel att gå.
Många barnfamiljer har en pressad ekonomi och behovet av daghemsplatser är stort för att man ska kunna utföra sitt arbete. Därutöver är det viktigt för barnen att få träffa andra barn och ta sina första steg ut i livet – guidade av såväl föräldrar som av duktiga pedagoger.
Barnomsorgen är en av de mer centrala delarna av den kommunala servicen. Att höja avgifterna för den typen av verksamheter och samtidigt inte se över sin icke lagstadgade verksamhet är att vilseleda väljarna. Samtidigt odlas en känsla inom de offentliga organisationerna att det inte finns några inbesparingar att göra gällande den verksamhet man bedriver.
Förslaget, om höjda barnomsorgsavgifter, har givetvis även mött kritik av bland annat Petri Carlsson (MSÅ), som vid senaste stadsfullmäktige frågade sig retoriskt varför det är just barnfamiljerna som ska tvingas betala för stadens minskade intäkter. Ett bra påpekande som även fick medhåll av bland annat Sara Kemetter (S).
Inte kan det vara så att det är enbart barnfamiljerna som ska dra sitt strå till stacken?
Än mer konfunderad blir man när man dessutom noterar att även anslagen för äldreomsorg ska minska de kommande tre åren. Är det barnen och de äldre som ska bli lidande?
Överlag måste kommunerna nu se över den icke lagstadgade verksamheten. Det må ta ont och det lär möta motstånd. Men i detta läge har man till exempel i Mariehamns stad inte diskuterat fågelshuset på Lilla Holmen och dess verksamhets varande eller icke varande. Eller får vi inte diskutera fågelhuset men gärna barnomsorgen?
Måste Medis konkurrera med det privata och erbjuda yogakurser? Måste staden äga alla fastigheter man har? Kunde staden inte med fördel även se över sitt fastighetsbestånd och avveckla de fastigheter man inte behöver för sin verksamhet? Då friställs kapital som kan användas till annat. Dels via beloppet man får in från försäljning och dels genom minskade driftkostnader. Detta utan att det påverkar den enskilda invånarens direkt upplevda lagstadgade service.
Det har varit roligt så länge det varat, men nu behöver vi ta en djupare diskussion. En diskussion kring vad det offentliga ska syssla med och inte. Det kommer finnas mängder av olika åsikter, men det är bra. Bara man i alla fall diskuterar dem och inte bara går åt den lagstadgade verksamheten genom att höja avgifter. Det kravet måste vi ha på våra politiker – att de vågar lyfta frågor till diskussion. Sen är det majoriteten som väljer vägen men då har man i alla fall diskuterat frågorna.
I de åländska kommunerna talas det väldigt ofta om höjda skatter och höjda avgifter. Det är den vägen man ser möjligheter att klara de ekonomiska utmaningarna. Det är däremot ytterst få som talar om inbesparingar likt de som nämns i denna ledare.
Lyssna på tjänstemännens förslag på inbesparingar och lägg den politiska prestigen åt sidan. Då finns möjligheter för de åländska kommunerna att hitta vägar framåt. Om det inte görs kommer den lagstadgade verksamheten att drabbas, vilket i sin tur först och främst drabbar våra äldre och våra barn och ungdomar. Det kan bli en dyrköpt historia då vi alla vet att i stort sätt varenda satsad cent på barn och ungdomar är en satsning på vår framtid. Så lyft frågorna om morgondagens kommuner och vad de ska göra. Inte bara frågan om höjda avgifter och skatteören. Det är väljarna förtjänta av.
Daniel Dahlén
