När tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren, i Juridiska föreningen i Finlands tidskrift JFT:s senaste nummer, lyfter självstyrelselagens plats i förhållande till den finländska grundlagen – kommer han fram till en rad intressanta och viktiga slutsatser.

Åland behöver få till en förändring av självstyrelselagen så att ändringar i Finlands grundlag inte kan leda till att lagtinget förlorar lagstiftningsbehörighet.

Hela frågan är ur ett självstyrelsepolitiskt och ett folkrättsligt perspektiv mycket intressant.

Den finländska grundlagen har fått en plats som medför att behörigheter på ett relativt enkelt sätt kan tas från det åländska folkets beslutande organ – lagtinget. Det är helt i strid med de internationella förpliktelser som ålagts Finland och kan på sikt leda till stora komplikationer.

För precis som Sten Palmgren nämner i sin artikel, är dagens situation sådan att det i ett ”mardrömsscenario”, där vi skulle ha en riksdagsmajoritet som är nationalpopulistisk och fientligt inställd till Åland, kan leda till stora problem i konkreta situationer gällande lagstiftningen och tolkning av behörighet.

Vi behöver inte heller föreställa oss Palmgrens ”mardrömsscenario” för att förstå utmaningarna.

Pandemiåret 2020 är ett tydligt exempel på var utmaningarna finns gällande maktfördelningen mellan riksdagen, Högsta domstolen, lagtinget och presidenten. Utmaningarna är således reella och tydliga redan i dag, se inte minst alla turer kring smittskyddslagstiftningen som ett tydligt exempel.

Revisionen av självstyrelsen står inför dörren och precis som Sten Palmgren poängterar i Ålandstidningen den 13 februari, finns stora möjligheter för Åland att se över denna maktfördelningsproblematik och verkligen arbeta vidare med självstyrelsen och få grunderna för den tillbaka.

Åland går mot firandet av 100 år av självstyrelse. Det är många som hade sett fram emot en modern självstyrelse som hade möjliggjort att vi, likt våra systrar i Nordatlanten, skulle fått en modern autonomi. En autonomi byggd på residualprincipen, som i sin tur gett oss möjligheten att plocka över lagstiftningsbehörighet i mån av framtida behov.

Nu står vi i stället inför en situation där Åland måste arbeta för att löften, som utlovades för snart 100 år sedan, ånyo ska säkerställas. Det är en ledsam utveckling. Inte bara för Åland utan även för Finland.

Den åländska självstyrelsen kan bidra med så mycket mer. För den kan vara ett synnerligen viktigt instrument för ett blomstrande samhälle. Just nu, däremot, betraktas den inte alla gånger som en möjlighet utan för många är självstyrelsen något som enbart ses som grus i ett all mer komplext samhälle.

Vice lantråd Harry Jansson (C), med ansvaret för självstyrelserevisionen, har en delikat uppgift att försöka komma vidare med arbetet, men med såväl Sten Palmgrens artikel och inte minst, sedan tidigare professor Martin Scheinins rapport, har hela Åland en juridisk expertis bakom sig i strävan att få ordning på maktfördelningen mellan Åland och Helsingfors. Låt oss hoppas att det ger Åland vind i seglen när det gäller arbetet med den nya självstyrelsen. Det är ändå Åland och Finland värda när vi snart ska fira 100 år av självstyrelse.