Näringsminister Jesper Josefsson (C) är i en insändare (Ålandstidningen i tisdags) ledsen över och träffad av att tidningens Ledarpodd, där undertecknad, Daniel Dahlén och Sandra Widing deltog) diskuterade varför det tycks finnas en allt större vilja bland folkvalda att reglera folks liv.
Nu var det förvisso inte så det sades, uttryckligen sade undertecknad att det inte finns explicita regler på förslag, men att det ändå tycks finnas en politisk vilja att nå in i folks privatliv och hem och berätta hur saker och ting bör vara. Det sades inte heller att det var enkom landskapsregeringen – så är nämligen inte fallet – som visar dessa tendenser, utan flera partier, vissa till och med i större utsträckning än de offentliga myndigheterna.
Även om näringsministern inte fick det hela riktigt rätt så är det bra att han tar upp debatten kring frågan. Våra fri- och rättigheter är nämligen mer utsatta i dag än på mycket länge – och det behöver diskuteras långt mycket mer än vad som görs i dag.
I Ledarpodden (den som vill kan lyssna på den på Ålandstidningens hemsida) tog vi regleringen av det vita snuset, LR:s hälsokampanj, skärmtidsdiskussionerna och de nordiska matråden som några exempel. Det är områden som ligger de flesta av oss nära, och det är områden där myndigheter vill ge upplysning och råd. Men allt som oftast känns det snarare som överhöghetens vilja att utbilda det okunniga folket, helst vid folkets eget frukostbord eller Ipad.
Mellan att ge råd till den som frågar efter det, och att trycka sin ”upplysning” i var medborgares hals ligger skillnaden mellan ett samhälle där medborgaren helt har sin frihet, och ett där densamma är begränsad av outtalade krav på dennes livsföring.
Nu ska vi förvisso inte ramla i de storvulna ordens fälla och säga att en aningen fånigt utformad hälsokampanj är det som tar oss från ett fritt samhälle till ett ofritt. Så är det inte.
Men det finns en tydlig trend sedan en god tid tillbaka att regeringar allt för lättvindigt slänger fri- och rättigheter över bord med ”the greater good” som alibi. Inte sällan börjar den resan med förment välvilliga råd, som sedan blir regler och krav.
Vi har, inte minst sedan 11:e septemberdådet, sett hur övervakningen globalt och nationellt har ökat lavinartat. Bara härom dagen meddelande den svenska regeringen att man vill permanenta en lag som ger polis och åklagare möjligheter till digital övervakning, även om man inte har misstanke om brott. Detta för att besegra gängkriminaliteten. Ett gott syfte – men en åtgärd som innebär att också helt oskyldiga får sin korrespondens och telefonsamtal granskade.
Ett intrång i rätten till privatliv, en fri- och rättighet som är en av grunderna för den västerländska demokratin.
På det lokala planet har inte sällan röster höjts för övervakningskameror på allmän plats för att stävja krogbråk och annat stök. Liksom det svenska exemplet låter det som ett vällovligt initiativ för den som inte bråkar, eller är gängkriminell, har ju inget att frukta, eller hur? Men i den välviljan eroderar vi också friheten vi tar för given.
Problemet med att försvara friheten och de medborgerliga rättigheterna är att de inte föreslås att avskaffas i ett slag. Tvärt om handlar det om större och mindre sakfrågor där grunden för de fri- och rättigheter vi tar för givna, och bygger vårt demokratiska samhälle på, bit för bit bryter ned det vi trott var heligt – ibland näst intill omärkbart.
Det är därför det är så viktigt att vi alla bevakar fri- och rättigheterna varje dag, hela tiden, och ständigt är på vår vakt.
Jesper Josefsson skriver i sin insändare att han tycker att hela EU och Åland är ”onödigt hårt reglerat vilket hämmar innovation, tar tid och skapar irritation”. ”Håll gärna koll på oss med sådana glasögon”, skriver ministern.
Det kommer vi att göra, tro inget annat. Men vi kommer också att hålla ögonen på de andra initiativen, de som inte är lika tydliga som stora EU-regleringar. Det kan handla om övervakningskameror på Nygatan, vitt snus – eller hur politiker uttrycker sig kring föräldrars ansvar kring skärmtid för sina barn. Det är nämligen också där friheter utmanas.
Jonas Bladh
