Mats Löfving, svensk ställföreträdande rikspolischef och regionpolischef i Stockholm, har de senaste månaderna varit föremål för en granskning i medierna som lett till en intern utredning inom polismyndigheten. Det efter att det framkommit att han och underrättelsechefen Linda Staaf haft en intim relation samtidigt som han varit hennes chef på polisens nationella operativa avdelning. Förra onsdagen presenterades utredningen vid en pressträff, det konstaterades att Mats Löfving gett Linda Staaf flera befogenheter som kan klassas som jäv. Utredarens rekommendation var att Löfving skulle avskedas. Några timmar senare slutade allt i tragedi, Mats Löfving hittades avliden i sitt hem.
Händelsen väcker tankar och frågor om publiceringarna som varit. Många är kritiska till medierapporteringen, och det pratas om drev. Det sorgliga slutet på härvan i polisledningen kräver eftertanke och självrannsakan.
Experter som har analyserat mediernas bevakning konstaterar dock att rapporteringen om polishärvan har haft relevant grund och varit saklig.
– Medierna har i det här fallet varit skötsamma, säger den tidigare medieombudsmannen Ola Sigvardsson till mediegranskningsprogrammet ”Medierna” i Sveriges Radio.
Det hade varit mycket konstigt om journalister skulle ha avstått från att granska en jävssituation inom den högsta nivån i polisen. Det är av allmänintresse och en självklar bevakning att göra. Polisen är en av de allra mest samhällsbärande myndigheterna, vars chefslöner finansieras av skattepengar. Höga polischefer som gör sig skyldiga till jäv kan inte sitta kvar på sina poster, så enkelt är det.
Polisens hantering av krisen lämnar mycket i övrigt att önska. Trots att oegentligheterna varit kända inom organisationen under en längre tid har man inte tagit tag i dem. Efter att journalistisk granskning gjort att de kommit i dagen ställde polisledningen inte upp på ansvarsutkrävande intervjuer. Men vid pressträffen förra veckan offentliggjordes plötsligt en rapport som innehöll mycket mer känslig information om Löfvings och Staafs relation än vad något medium publicerat. Måhända har polisledningen känt sig pressad att visa transparens och handlingskraft, men att kasta enskilda personer åt vargarna är inte försvarbart.
Det totala intrycket är att den svenska polisen är en illa fungerande myndighet, som dessutom är urdålig på att ta hand om personal som befinner sig i kris. Det är uppenbart att Mats Löfving stod ensam och inte hade den backning han hade behövt av sin arbetsgivare. Även om en person i ett samhällsbärande yrke har felat finns det en människa bakom som behöver få stöd, det borde vara en självklar del av arbetsgivaransvaret.
Alla myndigheter och större arbetsgivare med anställda som kan bli föremål för granskning och utsättas för reaktionerna som följer med det bör upprätta rutiner för hur man kan stötta sina medarbetare.
Att vara föremål för en kritisk granskning kan innebära en obeskrivlig påfrestning för en individ. Näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) skriver i ett Facebookinlägg om sin upplevelse av det:
– För min del var det tre veckor av helvete som gav stora ärr som nog har läkts men alltid kommer skava. Kombinationen av journalister, sakkunniga, experter, troll och anonyma skribenter på sociala medier påverkar inte bara den som drabbas utan alla i den personens närhet. Vilket slår på den redan slagne ännu mer.
Karlström bröt mot landskapsregeringens pandemiförordningar och reste till Sverige när andra uppmanades att hålla sig hemma, utan att hålla karantänen efteråt. En flod av kritik och ilska bröt ut, många ifrågasatte varför de skulle följa myndighetens rekommendationer när en minister inte gjorde det. I grunden handlade debatten mycket om hur vi som samhälle hanterade pandemin.
Hade lösningen varit att media inte rapporterat om händelsen? Nej. Som högt uppsatt makthavare med stort inflytande ingår det i uppdraget att ens yrkesroll kan bli föremål för mediegranskning och kritik, i detta fall berättigad sådan. Frågor måste kunna ställas och beslut ifrågasättas, utan att det likställs med mediedrev. Nyhetsjournalistik har en central roll i ett demokratiskt samhälle, ibland måste makthavare exponeras.
Det finns dock alltid anledning för medier att granska sig själv kritiskt och diskutera bevakningar – vad har skrivits och sagts? Har något gått till överdrift eller fått oproportionerligt stor omfattning? Det är ett samtal som bör föras även i fall där de etiska kriterierna är uppfyllda. Även om en granskning är korrekt har man att göra med en människa, vilket journalisten måste hålla i minne.
En fråga som uppstår är varför många människor tycks ha svårt att skilja på handling, sak och person. Hur kan stämningen bli så uppiskad och dömande, att trycket på en människa som begått ett misstag blir så hårt att han väljer att avsluta sitt liv? Det är ett underbetyg till dagens samhälle.
Linda Blix
tel: 26 637
