Klichéartat kunde man lätt säga att förändringens vindar viner. Många organisationer och samhällen står inför behovet att anpassa sig efter de nya villkor som gäller. Åland är således bara ett av många samhällen som står inför behovet av förändring.

Det som tidigare har tagits för givet kommer inte att finnas kvar på samma sätt. Hur vi klarar den omställningen är mycket upp till var och en av oss och vår personliga inställning till förändring, men det kräver även mycket av våra ledare. Såväl inom den offentliga delen av samhället som den privata.

Åland är på många sätt ett örike med två ansikten. Dels har vi delar av vårt samhälle som är väldigt progressivt. Där förändring är ett måste för att dagligen anpassa sig till den föränderliga värld vi lever i. Dels har vi delar av samhället som är väldigt traditionsbundet.

I sig behöver detta inte vara en motsägelse, men i takt med att utmaningarna eskalerar måste vi börja öppna oss mot det faktum att Åland efter pandemin inte kommer att se ut som Åland gjorde innan pandemin.

I många organisationer har pandemins effekter satt stor prägel på verksamheten. Det gäller allt från skolor till rederier. Dagarna ser inte ut som tidigare och vardagen är helt enkelt annorlunda. Däremot ser den politiska debatten mer eller mindre ut som vanligt och de stora frågorna lämnas åt sidan. Frågorna som är komplexa och som utmanar såväl väljare som politiker.

Visst diskuteras budget och behovet av förändring. Men diskussionen är än så länge inte konkret och fortfarande avvaktar många politiker varandra och presenterar inte de visioner och konkreta förslag de har. Troligtvis mycket på grund av insikten att många av oss inte uppskattar stora förändringar. Att tryggheten i att allt är som vanligt är så pass viktig att man inte ens vågar diskutera nya saker.

Således kan det ses som en politisk överlevnadstaktik att inte uppmana till för mycket förändring. Samtidigt är det förändring som behövs. Vi kan inte hur länge som helst genom dyra lån låna av kommande generationer och samtidigt inte skapa förändring. Då gör vi kommande generationer en dubbel otjänst genom att stå kvar med behovet av förändring men även med skulder.

Inom ledarskapsteori brukar man tala om ”learning agilty”, förmågan att förbli flexibel och lära av sina misstag. Helt enkelt förmågan att hantera förändring.

Utan att gå desto djupare in på temat, som är intressant men kan bli hur stort som helst, kan vi ytligt konstatera att learning agility inte är något statiskt utan att vi alla kan jobba med oss själva för att utveckla den. Det handlar om nyfikenhet, idéskapande, förståelse och öppenhet mot andra och andras idéer men inte minst ens egen självkännedom och vilja till att utvecklas. Jobbar vi med dessa attribut kommer vi alla att kunna ta nästa steg och faktiskt jobba för ett bättre samhälle. Ett samhälle som vågar utvecklas och som vågar möta morgondagen med öppenhet.

Det är lätt att bli filosofisk, men om vi konkretiserar det hela kan vi konstatera att vi alla hela tiden kan bli bättre på förmågan att hantera förändring. Men framförallt våra politiker. Det förväntas av dem i tider som dessa men det förväntas även att de ska föregå med gott exempel. Politikerna måste våga utmana sig själva och föregå med gott och ledande exempel. Agera förebilder.

Debatterna präglas fortfarande av för mycket ”vi och dom”. För lite av nyfikenhet, idéskapande och öppenhet. Visst finns undantag, inte minst bland de nya lagtingsledamöterna, men vi behöver få mer av den varan. Det är så vi bygger ett hållbart samhälle. Inte genom att konstant odla ”vi och dom” samt prata om det gamla som en gång varit. Så en stilla önskan är att vi i kommande lagtingsdebatter får se lite mer av varan nyfikenhet och idéskapande och betydligt mindre av ”vi och dom”. Det skulle vara inspirerande och hela Åland skulle gynnas av en sådan utveckling.