Antalet personer som vårdar en sjuk anhörig i hemmet ökar stadigt. 2023 var det 400 personer som utförde närståendevård, där 75 procent av dem var kvinnor och hälften var över 65 år. Det framgår av ny statistik från Ålands statistik- och utredningsbyrå, Åsub, men det finns förmodligen även ett betydande mörkertal.
I Ålandstidningens artikelserie ”Närståendevård i fokus” intervjuades kvinnor som vårdar och bor med en demenssjuk make. De beskrev en vardag som på många sätt är meningsfull, men att gå från livskamrat till att bli vårdare är också utmanande och ensamt. Att vara närstående innebär att vara ett ovärderligt stöd för den som behöver hjälp, men det är lätt att glömma bort sig själv när man tar hand om någon annan. Närståendevårdare bär ofta en tung börda i det tysta, och den vård de ger blir alltmer omfattande. De drabbas också ofta av försämrad hälsa.
Hälsoproblem i samband med närståendevård är ett växande problem. Forskare som Ålandstidningen har pratat med pekar på att detta ökar risken för att utveckla olika former av stressrelaterade psykiska och fysiska besvär, såsom stroke, högt blodtryck, sömnstörningar och hjärt- och kärlsjukdomar.
Närstående har ett stort ansvar att tillhandahålla vård och omsorg som äldreomsorgen inte klarar av, och deras insatser blir allt mer omfattande. Deras bidrag utgör en oersättlig del av äldreomsorgen och bör erkännas som sådant.
När allt fler blir äldre ökar även antalet närståendevårdare. Det har inte skapats fler platser på äldreboenden i takt med den ökande åldrande befolkningen, vilket leder till att fler personer med demenssjukdom måste bo kvar hemma och få vård av exempelvis en make eller maka. Det är viktigt att samhället uppmärksammar och hanterar denna utveckling.
Kommunerna ger ett litet behovsprövat stöd till närståendevårdare, men att ersätta deras insatser med omsorg från personal med genomsnittlig vårdarlön skulle kosta miljontals euro. Närståendevårdare sparar samhället betydande summor, men detta kan ske till priset av deras egen hälsa och psykiska mående.
Forskning visar att närståendevårdare som får stöd orkar vårda sina anhöriga hemma under en längre tid. För att stärka närståendevårdarnas position i vårdverksamheter bör ansvariga politiker inom kommuner prioritera denna fråga.
Det måste finnas flexibla och individuellt utformade stödinsatser riktade till närstående, som ger den hjälp som de själva efterfrågar. Kommunerna bör erbjuda en bred variation av stöd för att kunna tillgodose olika behov, och det är viktigt att personalen är uppmärksam på den närståendes situation och anpassar stödet därefter.
Närståendevårdare har rätt till fem dygns avlastning per månad, där den demenssjuka erbjuds att bo på ett boende under den tiden. Många efterfrågar dock avlastning direkt i hemmet, där personal kommer och spenderar tid med den sjuka medan den närstående får tid för avkoppling eller egna aktiviteter.
Vissa kommuner har infört denna typ av speciallösningar, men inte alla. Tyvärr varierar stödinsatserna kraftigt mellan olika kommuner. Många närståendevårdare vittnar om bristande tydlighet kring vilket stöd som erbjuds. Ibland upplevs stödet som otillräckligt, och en del menar att tillgången till hjälp i praktiken beror på hur mycket den närstående orkar strida för det.
”Om inte den närstående känner att personen blir väl omhändertagen under avlastningen kan man inte slappna av och släppa ansvaret. Demensvården måste satsa på att bygga en allians med de anhöriga, så att de känner att de är med i planeringen och kan släppa ansvar och känna sig trygga”, sade Marcus Falk Johansson, socionom och doktorand i vårdvetenskap vid Högskolan Dalarna, i en intervju med Ålandstidningen.
Att satsa på en välfungerande demensvård är i slutändan det viktigaste man kan göra för att avlasta deras närstående. Genom att göra det kan man skapa en tryggare och mer hållbar miljö för alla som är involverade i vården av demenssjuka.
Linda Blix
tel: 26 637
