Producentansvaret är ett skolexempel på när vi använder självstyrelsen på fel sätt. I ivern att försöka skapa egna system har vi skapat ett system som är dyrare för oss alla.

Systemet rycker loss Åland ur ett större sammanhang. Ett sammanhang där volym är allt och där Åland framför allt är en del av våra närregioner och inte går att ses som en skild enhet. Därför måste landskapsregeringen ordna så att Åland inkluderas i de större producentansvarslösningar som finns västerut och österut. Det tjänar såväl miljön som näringslivet och konsumenterna på.

Kommunerna talar i egen sak och kräver att producentansvaret ska följas enligt nuvarande riktlinjer och lag. Med motiveringen att det inte är kommuninvånarna som ska betala för producentansvaret försöker man retoriskt lyfta över ansvaret på fel aktörer.

De åländska företagen, och i slutändan konsumenten, betalar varje dag för varje vara en producentansvarsavgift. Avgiften ingår i samtliga produkter som importeras till Åland, men även i de stora flertalet som tillverkas här. Men avgiften betalas till finländska och svenska producentansvarsorganisationer, beroende på var varan kommer ifrån eller vart den ska exporteras.

Ska man följa kommunernas logik ska man nu betala ytterligare en producentansvarsavgift på Åland. Det är helt fel när det enda rimliga vore att landskapsregeringen förhandlar med producentansvarsorganisationerna i öst och väst för att ta del av de avgifter som åländska företag redan betalar till organisationerna.

Att åländska företag ska betala ytterligare en producentansvarsavgift på Åland är ett sätt att göra det svårare för företagen att verka på Åland och samtidigt blir det dyrare för dig och mig att handla i de åländska butikerna. För det är enkelt – ytterligare en producentansvarsavgift på varje vara höjer i sin tur konsumentpriset. Det finns inget annat.

Åländska politiker och tjänstemän har blundat för producentansvarsproblematiken i snart tolv år. Det finns lösningar som fungerar, men med en envishet liknande inget annat har man gång efter annan försökt bygga upp ett eget system som i dag är tio gånger dyrare per ton avfall än liknande system i Finland. Utan att ta i beaktande att det finns möjligheter att få både finansiering och producentansvaret i skick genom att få en lösning till stånd med de rikstäckande organisationerna. Är det verkligen viktigare att vi har ett åländskt producentansvar som är ineffektivt än att man samarbetar med organisationerna i öst och väst?

Ålands näringsliv har i omgångar lyft frågan och liksom vd Jan-Erik Rask konstaterar, i gårdagens Ålandstidning, finns det enkla lösningar på denna problematik om man bara pratar med rätt personer och har rätt nätverk.

Så som frågan drivs kan det inte ses på något annat sätt än att man vill skada det åländska näringslivet med nya pålagor och minska konsumtionen på hemmaplan till förmån för onlinehandel utan åländskt producentansvar. Onlineföretag betalar sällan något producentansvar.

Frågan är som sagt inte på något sätt ny och den har även anmälts till Europeiska kommissionen, vars svar var entydigt. Enligt EU är det okej om man vill missgynna sitt eget näringsliv, men mellan raderna lät EU meddela att tanken var så politiskt absurd så man hade inte sett något liknande det åländska producentansvarets negativa inverkan på det åländska näringslivet.

Landskapsregeringen kan göra frågan svår eller enkel. Vill man bidra till ett blomstrande näringsliv påför man inte ytterligare pålagor. Inte när företagen redan uppfyller sin plikt genom att betala till rikstäckande organisationer. Det går att lösa och diskussionerna har tidigare varit goda mellan de rikstäckande organisationerna och Åland, men tyvärr har det inte kunnat lösas på tjänstemannanivå. För många olika egenintressen har bevakats.

Politiker med miljöminister Alfons Röblom (HI) och näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) måste nu ta ansvar och driva frågan vidare ur ett allåländskt perspektiv. Det är det enda sättet att komma framåt – om man vill komma bort från de särintressen som nu driver producentansvaret mot ett håll som ger oss ett sämre näringslivsklimat utan reella miljövinster.