Citat:
Ålandstidningen berättade i onsdagens tidning om sex hästar som omhändertogs och såldes efter en lång tid av vanvård. Allmänheten hade larmat om missförhållanden under lång tid, och Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) hade visserligen gjort otaliga inspektioner som också lett till förelägganden – men vanvården kunde likväl fortsätta eftersom läget inte ansågs vara akut och pågående.
ÅMHM säger att man inte hade lagstöd för ett tidigare omhändertagande; att man inte agerar preventivt.
Det må vara sant, och helt i enlighet med lagens mening, men det är ett resonemang som skaver – och framför allt strider det mot det allmännas uppfattning om rätt och fel. Hur kan den myndighet som ska övervaka djurhållningen, se på när djur så uppenbart far illa? Det är något som de flesta tycker är ohållbart.
Lagen måste ta mer hänsyn till djurens välmående, fysiologiska behov och naturliga beteende. Och den måste framför allt ge myndigheterna tydliga verktyg att agera när något är så uppenbart fel. Ett omhändertagande måste kunna motiveras även när ett djur inte är döende, just för att undvika ett långvarigt lidande. Allmänheten ska kunna kräva och förvänta sig att så sker.
Den nuvarande åländska djurskyddslagen är från 1998. I lagen framgår bland annat att djur kan omhändertas som en brådskande, och sista, åtgärd då lagen om djurhållning inte följs. Lagen medger inte att man omhändertar djur i förebyggande syfte. Fallet med de sex omhändertagna hästarna är ett tydligt exempel på hur bristfällig lagen är. Även om hästarna inte var döende hade de det definitivt inte bra.
Såväl experter som politiker beskriver lagen som föråldrad, och redan 2016 skrev landskapsrevisionen att bristerna i lagen måste åtgärdas. Landskapsrevisionen ansåg då att en blankettlagstiftning vore mest ändamålsenlig. Och frågan är om vi måste uppfinna hela hjulet på nytt?
I Finland har en revidering av djurskyddslagen varit på tapeten i flera år. I förarbetena till det lagförslag som lades 2018 konstateras att attityderna till djuren och deras välfärd förändrats. Djurens ställning har – med all rätt, ska påpekas – stärkts och samhället har börjat ta djurskyddsfrågor på större allvar. Lagstiftningen måste givetvis samspela med detta.
Ett av syftena med lagförslaget är att effektivisera tillsynen och ge myndigheterna metoder att ingripa i missförhållanden. Bland annat står det att tillsynsmyndigheterna får vidta ”omedelbara åtgärder” för att trygga djurens välbefinnande om det är nödvändigt av djurskyddsskäl.
I intervjun med Ålandstidningen lyfter ÅMHM den svenska djurskyddslagen som ett föredöme. Enligt den kan myndigheterna omhänderta djur även när situationen inte är akut, till exempel (jag citerar lagen) om ”det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt”.
Detta är också något som lyftes i det medborgarinitiativ om en moderniserad djurskyddslag som lämnades in till lagtinget 2019. Där påpekades bland annat det bristfälliga i att ÅMHM enbart kan omhänderta djur vid akuta tillstånd.
Det är dags att landskapsregeringen tar det här på allvar nu. En modernisering av djurskyddslagen finns i regeringsprogrammet, och även föregående regering lyfte frågan i sitt program. När medborgarinitiativet diskuterades i lagtinget var politikerna eniga. Ändå stampar frågan på stället. Att det varit personalomsättning på miljöbyrån, vilket ansvariga ministern Alfons Röblom (HI) anger som förklaring, må vara sant. Men det är också alldeles uppenbart att frågan inte prioriterats.
Och så länge inget händer har djurägare tyvärr alla möjligheter att fortsätta vanvårda sina djur. Även om ingen tycker det är okej är det ändå en realitet. ÅMHM kan komma med förelägganden och hot om viten så mycket man bara hinner, men i praktiken kan en djurägare få hur många chanser som helst. Det är djupt olyckligt och rimmar illa med samhällets uppfattning om respekten för liv.
Som djurägare har man ett stort ansvar. Är man inte förmögen att uppfylla lagens krav och tillgodose djurens behov, är man heller inte lämpad att ha djur. Så enkelt är det.
Sandra Widing
tel: 26697
