Nytt år betyder att många nya lagar träder i kraft. Lagar som vi som medborgare förväntas känna till och förhålla oss till.
Samtidigt är informationen om de nya lagarna bristfällig och ett stort ansvar åläggs den enskilde att ta reda på vad som gäller. En uppgift som blir allt svårare i tider då informationstrycket bara ökar.
Myndigheter och beslutsfattare fattar dagligen beslut som påverkar vår vardag. Allt från kommuner till staten reglerar vår gemensamma vardag. Det behöver i sig inte vara ett problem – även om man många gånger kunde önska att moroten skulle vara större än piskan i det offentliga beslutsfattandet.
Däremot är antalet beslut, lagar och regelverk så omfattande till antalet att det inte finns en levande människa som på allvar kan säga att den är fullt uppdaterad med vad som gäller. Och det håller på att bli ett problem – vi lagstiftar och reglerar ihjäl oss.
Med fog kan man även fråga sig om inte många myndigheter under de senaste åren åsidosatt sin informationsplikt. Inte rent juridiskt, men i alla fall ur ett perspektiv med samhällets bästa framför sig.
Visst informerar myndigheterna frekvent och sakenligt på respektive myndighets hemsida, men det är uppenbart att det inte räcker till i den våg av information som dagligen sköljer över oss.
Att, som många myndigheter gör, bara hänvisa till respektive myndighets hemsida är inte tillräckligt. För som otaliga studier inom området påvisat behövs en bred palett av kommunikationsverktyg för att nå ut och inte minst behövs betrodda medier. Förvisso talar vi som tidning här i egen sak, men det är fakta och det blir än tydligare när vi studerar information och kommunikation i valtider.
Under senaste kommunal- och lagtingsval 2019 var det många som hörde av sig till oss i media för att efterfråga mer information om bland annat valet, kandidater och kandidatnummer – ren samhällsinformation.
Visst har media ett ansvar att lyfta dessa frågor, men det är inte uteslutande medias ansvar utan även respektive myndighets ansvar och det ska sägas att det inte är någon lätt sak. Det ser vi inte minst när vi analyserar söktrender på internet och ser att i Sverige 2022 var en av de mest sökta frågorna den om hur man röstar? En fråga som många kanske anser som självklar men som många väljare sökte svar på.
Frågan om myndigheters informationsplikt är komplex och inte minst något som sträcker sig från EU-nivå till kommunal nivå. Den kan även vara kostsam och det är många gånger svårt att informera på grund av besluts och regelverks komplexitet.
Det kan däremot inte läggas fullt ut på den enskilde eller media att hålla reda på vad en myndighet beslutar om utan det är främst myndigheternas ansvar att nå ut med sin information.
I vårt digitala tidevarv är det även viktigt att påminna våra beslutsfattare och tjänstemän om att allt inte heller kan ske enbart digitalt. Dels är genomslagskraften inte den bästa när viktig myndighetsinformation blandas i ett konstant informationsflöde som skiljer sig rejält bland användarna, men framför allt måste man informera brett om man vill nå så många som möjligt.
Även om myndigheterna har en informationsplikt, och de senaste åren lämnar en hel del att önska gällande myndigheters sätt att informera på, så kan vi inte förbise individens plikt att hålla sig informerad.
Myndigheterna har dock ett större ansvar för att nå ut med information än den enskilde individens ansvar att hålla sig informerad och vi kan med fog konstatera att den uppgiften inte blir lättare då det allmänna informationsflödet bara ökar. Här har den offentliga delen av vårt samhälle således en rejäl utmaning och den går inte att lämna åt sida eller dumpas på den den enskilde individen.
Daniel Dahlén
