Ett år har förflutit sedan Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina startade. Den 24 februari 2022 kunde vi inte föreställa oss vilken inverkan kriget skulle ha på oss i resten av världen, men vi blev snabbt medvetna om att det skulle ge sig till känna i vår vardag.
Den ryska regimens anfallskrig mot det fria Ukraina är en relik av gamla tider. En relik från tider där maktfullkomliga diktatorer och kungar försökte expandera sitt rike för egen vinning. Det är en politik som inte hör hemma i 2000-talets Europa.
Med det sagt kan vi med backspegeln i hand konstatera att vi har sett denna utveckling komma – men vi valde att blunda. Samtidigt har regimer över hela världen nyttjat den fria världens naivitet för egen vinning för att stärka sin egen makt och priset betalas nu i spillda människoliv på slagfälten i Ukraina.
Även om dessa auktoritära regimer till viss del har lyckats nyttja de naiva västerländska strömningar, som sår splittring och som vill se samhällsomstörtande verksamhet på olika plan, så har den fria världen bitit tillbaka.
Sällan har väl EU varit så sammansvetsat som under detta år. Sällan har vi sett den fria världen stå så enad, trots åsiktsskillnader, i sitt stöd till Ukraina. Samtidigt har gemene man och kvinna ställt upp på Ukrainas sida och på olika sätt bidragit till Ukrainas motståndskraft. Det är en styrka som de totalitära regimerna inte trodde den fria världen besatt.
Rysslands anfallskrig har fört oss i väst närmare varandra. Det har lett till att vi ser en snabbare omställning till hållbara energilösningar och att tillverkning flyttas bort från totalitära stater till demokratiska.
Visst kostar detta oss en euro här och där, men det är demokratin värd och det måste vi vara villiga att betala för.
För det är till exempel inte försvarbart att en leksakstraktor kostar två euro mindre bara för att den är tillverkad i Kina samtidigt som det socialistiska kommunist-Kina utför systematisk tortyr, tvångsarbeten och sexuella övergrepp mot bland annat uigurerna i Xinjiang.
Frågan om Rysslands krig mot Ukraina är således en större fråga än Ukraina. Det är i slutändan en fråga om hur vi i väst kan stödja en utveckling mot en mer demokratisk och friare värld. Om hur du och jag i vår vardag kan, genom bland annat konsumtion, välja att stödja frihet och demokrati.
Tyvärr talar det mesta för att kriget i Ukraina drar ut på tiden och att Ukraina behöver vår hjälp under en lång tid framöver. Detta samtidigt som den fria världen behöver arbeta för att stärka sin motståndskraft. Inte bara militärt utan på de flesta områden. För demokratin kan bara försvaras om vi själva har oberoende resurser att försvara oss med.
Så här efter ett år av krig kan vi konstatera att det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022. Att den fria världen står mer enad än tidigare och att vi inte ger vika för den ryska aggressionen. Att de som hävdar att ukrainska eftergifter är enda vägen till fred är inget annat än den ryska regimens indirekta budbärare.
Ryssland kan avsluta det här och nu – om de bara vill. Det får aldrig glömmas bort. Det får inte heller glömmas bort att den ryska björnens hunger efter mera land inte mättas med eftergifter utan att siktet redan är inställt på andra länder om vi inte står emot aggressionen.
Ur ett åländskt perspektiv har kriget även ändrat vår vardag. I dag bor det mer än 330 ukrainare på Åland. Det åländska samhället har bidragit med såväl pengar som förnödenheter på en sällan skådad nivå och inte minst ser vi att våra demilitariserade och neutraliserade öar snart är en del av Nato.
Om vi frågat en vanlig ålänning vintern 2021 om vad de tror om en sådan utveckling hade nog de flesta svarande bara himlat med ögonen.
Hittills har den fria världen även bidragit stort ekonomiskt och länder som Lettland och Estland ger nu närmare en procent av sin bnp i stöd till Ukraina. Finland ger, enligt Statista, 0,13 procent och Sverige 0,16 procent av sin bnp i stöd. Samtidigt ger USA 0,37 procent och Norge 0,36 procent av sin bnp i stöd. En nivå som såväl Finland som Sverige kunde ligga på.
Även om det finns en viss krigströtthet är det viktigt att inte givandet stannar vid de enskilda ländernas stöd utan att stödet fortsätter även på individnivå. Så fortsätt ge det du kan för att hjälpa Ukraina. För i detta nu strider Ukraina inte bara för Ukraina utan även för ett fritt och demokratiskt Europa. Det är värt allt stöd vi kan ge.
Daniel Dahlén
