Den 2 april hålls det riksdagsval. Precis som denna ledarsida tidigare i veckan kunde konstatera så ser det ut som vi även på Åland får ett ”riktigt” val med flera kandidater och en liten valrörelse.
Det är bra för demokratin, men eftersom det i dagsläget ser ut som inte någon på allvar kan utmana sittande riksdagsledamot Mats Löfström så finns det kanske annat som valet kan skvallra om.
Riksdagsledamoten har en viktig uppgift i att föra fram Ålands röst i Helsingfors. Samtidigt kan vi inte förvänta oss några underverk av personen i fråga. Systemet är mångfacetterat och avgöranden i sak sker inte alltid i plenum – utan genom nätverk, lobbying och möjligheten att få sin röst hörd.
Inte minst är det svårt för en enskild ledamot från Åland att få gehör för specifika Ålandsfrågor utan i stället föds framgång ofta när Ålands sak går hand i hand med andra intressegruppers sakfrågor.
Riksdagsval till trots är det alltid spännande att se vad ett val kan ge för effekter på lokalnivå i det stundande lagtingsvalet.
Av tradition brukar partierna i riksdagsval ofta lyfta fram så kallad politiska ”påläggskalvar”, som sedan brukar göra bra ifrån sig i det kommande lagtingsvalet.
Några exempel på det från tidigare riksdagsval är Ålands framtids Axel Jonsson, som 2011 tog sina första större steg på den politiska arenan genom ett bra riksdagsval, och 2019 såg vi Socialdemokraternas Jessy Eckerman som sedan valdes in i lagtinget. Riksdagsvalet är således en bra språngbräda – inte bara för nya politiker utan även för de som vill stärka sina aktier i kommande val.
Startfältet i årets val är inte helt klart, men det framkommer rätt tydligt att Liberalerna genom sin kandidat Sandra Listherby vill stärka hennes position på den politiska spelplanen och som ett framtidsnamn för partiet. Sandra som är en aktiv kommunpolitiker och som sedan ett gott röstetal i lagtingsvalet 2019 har fortsatt arbeta aktivt och syns även ofta i debatten. Lika tydligt är det att Moderaterna försöker stärka sin ordförande och partiets position genom att lyfta partiordförande Wille Valve i valet.
Moderaterna har haft svårt att få fram sin politik och partiet har de senaste åren hamnat i fällan som en ”mindre stödpart” i landskapsregeringarna. Nu får man chansen att lyfta sin egen politik och möjligheten att återigen profilera sig som det tydliga högeralternativet – en position som man tappat de senaste åren på grund av otydlighet i budskap.
Det mest intressant är ändå att spå om listornas sammansättning kan skvallra något om kommande regeringskonstellationer. För hur vi än vrider och vänder på det ser det lite underligt ut att Centern, Liberalerna och Moderaterna bildar en gemensam lista utan Obunden samling. Förvisso vet vi alla att Liberalerna tidigare uteslutit samarbete med Obunden samling och därför är det högst troligt att vi ser denna konstellation som liknar den vid 2019 års riksdagsval.
Samtidigt är det intressant att en sittande regeringskonstellation väljer att inte samarbeta med regeringspartierna i ett stundande val. Förvisso är allt möjligt i den åländska politiken, men kombinerar man Obunden samlings många utspel – där man har avvikande linje mot sin egen landskapsregering – så säger detta en hel del.
Kanske kan vi få se en kommande landskapsregering bestående av Centern, Liberalerna och Moderaterna? Det återstår att se men lite spännande är det allt att betrakta vändningarna i det åländska politiska spelet.
Daniel Dahlén
