I takt med att de allmännas finanser försämras och skatteintäkterna sinar blir frågan om vad det offentliga ska göra och inte göraallt viktigare.

På Åland har vi tidigare inte behövt ställa frågan utan med en omfattande tillväxt fram till finanskrisens intåg 2009 så har Åland haft pengar. Det har löst sig ändå. När vi nu står inför större ekonomiska utmaningar är det dags att ta ett helhetsgrepp och aktualisera frågan.

Det offentliga Åland är inne på den privata marknaden på en rad områden. Allt från transporter till konsumtion av tv kan erbjudas av det offentliga Åland.

I vissa fall har insatserna varit motiverade i en historisk kontext, men i andra fall har det bara blivit så – utan någon politisk beställning. Framför allt har man inte ifrågasatt varför det offentliga gjort intrång på den privata marknaden och om man ska fortsätta.

Samtidigt har intågen på den privata marknaden påverkat det åländska samhället i en riktning som inte alla gånger varit en medveten riktning, men som definitivt påverkat de enskilda företagen och även den enskillde konsumenten.

De senaste uppslagen kring denna problembild är bland annat upphandlingen av digitalskärmar till hamnar och busshållsplatser. Där Trafikavdelningen funderar över möjligheten att sälja reklamplats på skärmarna för att öka intäkterna till exempelvis kollektivtrafiken.

Det borde vara rätt enkelt för den borgerliga regeringen med ansvarig minister Christian Wikström (OB) att bara säga nej till ett sådant initiativ. Trafikavdelningen vid landskapsregeringen ska inte sälja annonser, som genom upphandlingen av skärmarna är subventionerade av skattemedel.

Ett annat fall, som kan anses vara mindre och inte lika betydande men som sätter igång tankebanorna, är Mariehamns stads beslut om att sätta upp delar av pjäsen ”Ålandsfrågan mina herrar!”.

Utan att någon skugga ska falla på de inblandade och utan att lägga någon större vikt vid just den aktuella uppsättningen, kan frågor ställas varför staden anser att den ska producera teater?

Detta samtidigt som privata aktörer och föreningar brottas med stora problem på grund av statliga begränsningar av verksamheten på grund av pandemin.

Frågorna blir många när det offentliga väljer att ge sig in på teaterbanan. Vilka signaler ger det till alla ideella krafter som inte själva kan producera teater i dessa tider?

Genom att producera teater påverkar staden också lönesättningen av insatser gjorda på scen. Inte minst då man även anlitar amatörer. Hur ska det påverka krav på löner i en bransch som på Åland präglats av ideella krafter? Men det kommer fler frågor.

Vem ska välja pjäs? Varför är just den här pjäsen av just denna författare värd att sätta upp för skattemedel? Frågorna hopar sig.

Visst kan man säkert motivera saken med att det är utmanande tider för kulturarbetare och att alla insatser är viktiga för att säkerställa att vi har kultur även efter pandemin – men varför kan då inte medlen kanaliseras via föreningar eller privata aktörer? Eller är kulturenheten vid en stad bästa producenten på Åland? Alla dessa frågor är viktiga att ställa sig – inte minst för en politiker som ansvarar för utfört arbete.

Det är som sagt inte de som sätter upp pjäsen eller de som sätter upp digitala skyltarna vid busshållplatser som ska ifrågasättas. De gör sitt bästa i ett system där den politiska styrningen är bristfällig.

Politiker måste ta ett större ansvar i dessa frågor och inte bara tycka att det är trevligt med teater, oavsett vem som sätter upp den. Nä, de måste ta ett större grepp och fråga sig vilka signaler och vilka spår sätter det på övriga aktörer och framförallt hur det påverkar samhället i det långa loppet. Vara medvetna om konsekvenserna och framförallt vara med och styra verksamheten mot en hållbar utveckling. Inte skapa oro och frustration i onödan, vilket båda nämnda exempel nu gjort på den åländska marknaden.

I utmanande tider söker alla nya vägar framåt. Även det offentliga. Det är positivt, men det är inte okomplicerat. Om man inte fattar medvetna val kan det ge långsiktiga konsekvenser på områden som man initialt inte ens reflekterat kring. Så en stilla uppmaning till styrande politiker är att fundera ett varv till innan ni rusar på och ställ er frågan vilka signaler och vilken påverkan detta beslut har på samhället – inte bara den offentliga delen av samhället utan hela samhället. Svårare än så behöver det inte vara.