Storbritannien uppvisar stora ekonomiska problem och utmålas ofta som ”Europas sjuke man”. Landet halkar efter resten av Europa och tillväxten i produktiviteten är på utmanande låga nivåer.
En del säger att orsaken går att finna i Brexit, men skrapar man på ytan ser vi att frågan är mer komplex och att vi tyvärr kan se att samma tendenser går att återfinna i den åländska ekonomin.
I januari publicerade den internationella valutafonden IMF en rapport som visar att Storbritanniens ekonomi spås bli den enda stora världsekonomin som kommer att krympa under 2023. Samma rapport säger till och med att Storbritannien förväntas gå sämre än Ryssland i år.
Den brittiska ekonomins tillbakagång är nu så allvarlig att en del analytiker, enligt SvD, kan påvisa att de allra fattigaste i Storbritannien har en sämre levnadsstandard än de fattigaste invånarna i Slovenien.
Den negativa brittiska utvecklingen inleddes under finanskrisen 2009 och har bara fortsatt. Orsakerna är givetvis många, men en finner vi i den brittiska ekonomins oförmåga att förnya sig efter att ha varit helt beroende av finanssektorn, samt bristen på satsningar på utbildning, enligt ett uttalande i SvD av John Singleton, professor i ekonomi vid Shefield Hallam University. Samhället har helt enkelt stagnerat.
Att jämföra Åland och Storbritannien går givetvis inte fullt ut att göra och det kan te sig direkt orättvist samt felaktigt att ens försöka. Däremot finns det vissa drag som går igen som borde oroa oss – så väl politiker som gemene ålänning.
Den åländska ekonomin brottas med tillväxtproblematik och Åland halkar liksom Storbritannien efter andra ekonomier i väst. På Åland tappar vi dessutom rejält i förhållande till våra närregioner. Förvisso har vi det bra, men Åland har under hela 2000-talet tappat mark och vi pratar väldigt lite om det. Vi sätter till exempel inte siffror på hur Åland hade sett ut om vi hade fortsatt med samma tillväxt på 2000-talet som den vi hade på 1990-talet. Om vi gjorde det kunde vi se att Åland skulle ha ett helt annat utgångsläge än vi har i dag.
Likt Storbritannien har Åland varit extremt kopplat till en enskild bransch. Åland till rederinäringen och Storbritannien till finanssektorn. När branscherna börjat vackla har man haft svårt att finna ny mark och nya branscher som tar vid.
Dessutom har man haft förvånansvärt svårt att investera i utbildning på högre nivå för att kunna bredda sig och finna nya idéer som kan leda till nya företag.
Därutöver har politikerna, i såväl Storbritannien som på Åland, extremt svårt att driva igenom reformer. I Storbritannien skyllde man allt på EU vilket ledde till Brexit och på Åland hittar vi allt som ofta förklaringen att orsaken till utmaningarna ligger hos någon annan och inte hos oss själva.
Att skylla på andra är en vanlig mänsklig företeelse och drabbar oss alla, men i längden fungerar det inte – varken i det privata eller i det politiska livet. Dessutom stämmer det inte.
Redan i dag kan våra politiker genomföra reformer som ger Åland bättre förutsättningar. Detta utan att varken EU eller Helsingfors lägger några krokben, krokbenen lägger vi på oss själva genom för stora byråkratiska organisationer och lagstiftning anpassad till stora samhällen – bara för att nämna några exempel.
Att genomföra reformer är ingen enkel väg att vandra. För reformer kan leda till att folk förlorar sina jobb, att service som man är van vid försvinner och att omställningar behöver göras både på ett individuellt plan och i samhället som stort. Men det är ett måste och om det inte görs kan Storbritannien fungera som ett skrämmande exempel på vad som händer om man inte genomför reformer – ökad fattigdom, höga levnadskostnader, höjda skatter, tuffa nedskärningar och en hög statsskuld.
Så om den åländska ekonomin är så viktig, som våra politiker låter påskina i Ålandstidningens enkät om vilka frågor som är hetast inför lagtingsvalet, så är det dags att börja presentera förslag på reformer. Det krävs mer politisk handling och mindre snack för att komma ur den negativa spiral Åland befinner sig i.
Daniel Dahlén
