Nästa år har Åland varit en del av den Europeiska unionen i 30 år. En resa som varit lite guppig och där Åland fortfarande inte fått sin rättmätiga plats i Europaparlamentet.
Regering efter regering har kravet med i sitt regeringsprogram och den politiska konsensusen är hög kring att Åland ska kompenseras för det tapp i lagstiftningsbehörighet som lagtinget mist till unionen i och med anslutningen.
Önskemålet har än så länge mottagits med svagt intresse i Helsingfors varvid ingenting hänt inom området. Sakteligen blir Åland allt mer inträngd i en position där vägen till en egen parlamentsplats måste ske genom att hårt mot hårt sätts när nästa grundfördragsändring kommer. Inget godkännande av grundfördragsändringar ska göras i lagtinget innan Finland sett till att Åland fått sin utlovade och rättmätiga plats vid parlamentet.
Samtidigt som det politiska spelet om en parlamentsplats fortsätter är det intressant att notera att Åland inte haft en plan b. En plan där Åland på andra sätt än genom en parlamentsplats försökt göra sin röst hörd.
Förvisso finns Ålandskontoret i Bryssel och ett gott arbete utförs där med att bevaka relevanta lagstiftningsförfaranden och arbeta för att säkerställa att åländska intressen tas till vara. Men det är en person och dessutom ett arbete nära knutet till det offentliga Ålands behov.
Åland behöver stärka sin röst i Bryssel. Göra som andra regioner och ha ett eget kontor där näringsliv och det offentliga samarbetar för att kunna dra mer nytta av EU, visa upp Åland, etablera samarbeten, finansiera utvecklingsprojekt samt inte minst visa på hur Åland kan vara med och hjälpa unionen lösa utmaningar genom att visa på goda åländska exempel.
Här finns det möjligheter för Åland. Möjligheter som varken kräver ett godkännande eller en välsignelse av den finländska regeringen. Här kan Åland själv ta steget.
Visst skulle det kosta en del att stärka den åländska representationen i Bryssel, men uppsidan är betydligt större. Åland skulle stärka sin röst i Europa, få synlighet och även locka till sig kompetens, investeringar, finansieringar och det hela skulle resultera i intäkter som vida överskrider kostnaderna. Det kan vi enkelt konstatera när vi studerar andra regioners satsningar i Bryssel – för man är inte där bara för syns skull.
Att vi inte sett en förstärkning av Ålands position i Bryssel är en gåta. De flesta åländska politiker omfattar tanken och ser nyttan i att gå denna väg – ändå händer ingenting. Varför? Var finns framtidstron och varför skrider man inte till verket?
Frågorna är relevanta och bara för att vara tydlig så råder det heller inte något motsatsförhållande mellan en stärkt övrig representation och en fortsatt kamp för en egen parlamentsplats. Är det för att man inte tror att det finns ett allmänt stöd för en dylik insats eller glöms det bort i det dagliga värvet? Ja svaret kan bara politikerna ge.
30 år har snart gått av åländskt EU-medlemskap och vi är fortfarande bara med som passagerare. Lite från sidan sneglar vi på vad som händer inom EU, men vi tar inte för oss av allt EU har att erbjuda. Visst finns undantag även på Åland, som till exempel det nyligen presenterade projektet med hållbar fiskodling, men på det stora hela tar vi inte den plats vi kan.
Därför behöver Åland komma till skott och ta nästa steg. Våga ta för sig och dra lärdom av andra regioner. Det är dags för Åland att på allvar ta plats i Bryssel.
Daniel Dahlén
