Ute i Europa ökar coronaspridningen och flera länder återinför nedstängningar i ett försök att dämpa utvecklingen. På Åland finns ingen akut anledning till oro, men landskapsregeringens samarbetsgrupp för coronahantering valde ändå i går att samlas på nytt efter en längre tids uppehåll. Framöver kan vi behöva vänja oss vid restriktioner igen.
Längst har man gått i Österrike. Där infördes förra veckan en strikt lockdown och regeringen planerar att införa ett lagstadgat vaccinkrav i februari 2022, där den som inte vaccinerar sig riskerar att straffas med höga böter och fängelse.
Flera europeiska länder överväger nu att följa Österrikes exempel, men förslaget splittrar och skapar protester. I Belgien och Nederländerna har förslagen på inskränkningar lett till våldsamma kravaller med attackerade poliser och vandaliserade gator.
Smittspridningen i Europa drivs främst av ovaccinerade. 35 procent av den europeiska befolkningen är ännu ovaccinerad, och det har inte längre att göra med brist på vaccintillgång.
Bland de med ovilja att vaccinera sig finns olika bevekelsegrunder. Det finns de som är övertygade om konspirationsteorier, de som är oroade för biverkningar, de som tycker det är krångligt – och ungdomar som inte ser tillräckligt stora hälsorisker med corona.
Vaccinationsgraden måste upp, det är allas ansvar. Det minskar risken att bli infekterad, att insjukna allvarligt och att dö.
Men att börja vifta med vaccintvång är fel väg att gå. Det är en alltför dramatisk åtgärd som riskerar att bli kontraproduktiv och skapa onödig polarisering. Om människor känner att regeringen delar in dem i ”goda” och ”onda” kommer motreaktionerna att bli kraftiga. I stället för att sjösätta en tvångsapparat behöver man jobba med att få med alla på båten, tvingande åtgärder kan tvärtom skada människors tillit till myndigheter.
Man kan tycka att den minoritet som väljer bort vaccinering gör fel, men att skapa barriärer innebär principiellt att man inkräktar på självbestämmanderätten. Människor ska inte bötfällas för att de tänker annorlunda, börjar samhället styras i den riktningen kan det i slutändan bli väldigt problematiskt.
Däremot är det rimligt att tala om vaccinplikt för personer som jobbar med riskgrupper, alltså sjukvårdspersonal, eftersom de kan utgöra en fara genom att träffa andra och vara ovaccinerade.
I början av pandemin var tuffa åtgärder motiverade av det extrema läget. Nu måste vi värna om balansen mellan pandemibekämpning och verkningar på samhället.
För att öka vaccinationsgraden finns det andra metoder man i första hand bör jobba med. Ett exempel är att man i vissa regioner har haft framgång med att skicka ut kallelser till vaccination. När det gäller andra typer av screeningar, till exempel mammografi, finns utarbetad metodik för hur man ska fånga in de sista procenten. Det handlar om hur man utformar kallelser och följer upp dem, och där kan det finnas kunskap att hämta.
Än så länge har coronapasset inte tillämpats på Åland, men det är inte otänkbart att det blir så framöver. Ett coronapass kan vara giltigt på flera olika sätt och bevisar att man antingen är vaccinerad, har genomgått covid-19 eller testat negativt de senaste 72 timmarna. Till skillnad från vaccintvång är coronapass en frihetsinskränkning som inte är diskriminerande.
