När landskapsregeringen (LR) röstade om budgetförslaget valde Centerns fyra ministrar, lantrådet Veronica Thörnroos, vice lantrådet Harry Jansson, finansminister Roger Höglund och utbildningsminister Annika Hambrudd att stöda förslaget om att anslå en halv miljon euro för geologiska undersökningar. Provborrningarna, var tanken, skulle kunna ge en tydligare bild av prislappen för en tunnel mellan fasta Åland och Föglö.
De två andra regeringspartiernas ministrar, socialminister Annette Holmberg-Jansson och näringsminister Fredrik Karlström från Moderaterna och infrastrukturminister Christian Wikström från Obunden samling, valde att rösta emot.
Så trots att det varit regeringens mantra under hela mandatperioden att större infrastrukturella investeringar ska ha stöd av en bred majoritet i lagtinget valde Centerns regeringsledamöter att föra fram förslaget på egen hand i landskapets budget.
Om centerministrarna på allvar trodde att lagtinget skulle gå på deras linje måste de varit oerhört optimistiska i sina förhoppningar att vinna över ledamöter från partier som i grunden säger nej till mer pengar till tunnelprojektet – åtminstone till dess att en totalplan för skärgårdstrafiken presenterats.
Centern hade säkert räknat in såväl Anders Eriksson från Ålands framtid som Stephan Toivonen från Åländsk demokrati då de båda uttryckt stöd för tunnelplanerna. Med dessa skulle C samlat elva röster av 30.
De sista fyra skulle, får man anta att C-matematiken sade, komma från Liberalerna och eller Obundna. Men det är väl naivt att tro att Liberalerna mindre än ett år före det val partiet förväntar sig att vinna skulle komma till främsta konkurrentens räddning, och i remissdebatten om budgeten stod också detta klart.
Än mer naivt vore det att tro att Ob skulle slänga sin egen minister under bussen och rösta för borrpengarna.
Rutinerade rävar som Veronica Thörnroos och Harry Jansson begår förstås inte sådana räknefel. Alltså måste det finnas en annan anledning till att Centerns ledning med berått mod lade ett förslag som de visste att med stor sannolikhet skulle falla i lagtinget.
Valtaktik och att laga interna sprickor känns som den förklaring som ligger närmast till hands.
Det är ingen större hemlighet att frågan om skärgårdstrafiken och dess utformning delat Centerpartiet. Redan för några år sedan ifrågasatte partiveteranen och förra trafikministern Runar Karlsson hur mycket pengar som bör läggas på skärgårdstrafiken. Han är inte ensam i partiet att ha liknande tankar.
Å andra sidan har tunnelförespråkarna sin kanske främsta företrädare i Centerns gruppledare i lagtinget, tidigare partiledaren Jörgen Pettersson.
En partiordförande vill förstås inte öka på avståndet mellan de olika falangerna i partiet inför ett valår. I stället tycks det som att Veronica Thörnroos använt landskapsbudgeten för att ena partiet, uppfylla ett vallöfte och skaffa sig ett underlag inför nästa val – genom att kalkylera det som större vinster än den prestigeförlust som det innebär för regeringen att bli nedröstad i lagtinget.
Genom att acceptera att LR blir nedröstad av den regeringsinterna oppositionen tillsammans med de stora partierna i lagtingsoppositionen löser Centern potentiellt svåra problem. Man chikanerar inte sin gruppledare genom att ge upp tunnelplanerna. Man kan inte beskyllas för att svika vallöftena från förra valet. Och Centern kan fritt välja väg om tunneln i den kommande valrörelsen. ”Vi kämpade för den, men de andra röstade mot och det får vi acceptera”, lär bli ett av C-budskapen.
För första gången på mycket länge får en landskapsregeringen bakläxa i en viktig fråga, och dessutom får oppositionen igenom en budgetmotion för första gången på över 20 år.
För de flesta regeringar skulle det vara en svidande, och inte så lite pinsam, förlust.
Men Centern har inte ens på allvar försökt att vinna stöd för sin linje om tunneln, vilket är ytterligare ett tecken på att man redan kalkylerat med en förlust i frågan.
Smart politisk strategi, eller fulspel med landskapets budget? Nästa höst får väljarna säga sitt om det.
Jonas Bladh
tel: 266 38
