Landskapsregeringen (LR) under lantrådet Veronica Thörnroos (C) lämnar i dag sina poster. De gör det efter en historiskt rörig mandatperiod. Rörig både på grund av yttre omständigheter av historiska proportioner – och av inre motsättningar av samma magnitud.
Såväl pandemi som Rysslands olagliga krig i Ukraina har satt LR på prov likt ingen annan åländsk regering utsatts för. Och så länge pandemin pågick och så länge beslut fattades reaktivt på händelser klarade sig regeringen Thörnroos bra vid makten. Men när pandemins klor om landskapet lättade visade sig också bristerna i regeringsbygget allt tydligare. Det har tagits beslut som inte haft stöd i samarbetet av enskilda ministrar också före Christian Wikströms i förra veckan, det har ställts ultimatum, det har bråkats inför öppen ridå, två partier har hoppat av samarbetet och missnöjet med ledarskapet har vädrats av otaliga politiker i regeringsblocket. Det har i stort varit en mandatperiod som måste betraktas som misslyckad både politiskt för de inblandade i regeringskoalitionen – och för den åländska demokratin.
Kanske är det på något sätt inte oväntat att regeringen Thörnroos tid vid makten slutar i ett crescendo av ovärdighet.
Christian Wikström valde att den sista dagen för regeringens överläggningar på helt egen hand ta ett beslut för att sätta stopp för vindkraft i Ålands södra vatten. Han inrättade genom ett penndrag Finlands tredje största skyddsområde när han beslutade om att göra 1.664 kvadratkilometer vatten till naturreservat. Hur mycket han nu med tvättad hals och förvånad blick inte säger sig förstå ilskan från sina kollegor är det blott ett illa dolt spel för galleriet. Christian Wikström har överraskat under mandatperioden med sitt driv, sin övertygelse och sin oräddhet på en ministerpost få trodde att han skulle klara av, men han har växt ut till en fullfjädrad politiker som känner till hur man kan spela både rent och fult. Han var mycket väl medveten om att det inte fanns stöd för beslutet att inrätta naturreservatet varken i den gamla regeringen, den nya eller i lagtinget. Det var en kupp utan chans till majoritetsstöd i lagtinget och därmed en total brist på respekt för både väljare och demokrati.
Det är en brist i systemet att ”reglerna” för hur en övergångsregering, en expeditionsministär, ska agera och vilket mandat den har. Justitiekanslern konstaterar att också i finsk lag finns detta vakuum, men skriver på sin hemsida: ”Expeditionsministären anses kunna sköta nödvändiga, löpande rutinärenden och sådana brådskande ärenden som inte kan hänskjutas till den nya regeringen. Expeditionsministären får inte fortsätta genomföra regeringsprogrammet och den måste avstå från nya eller omfattande politiska initiativ, som kan påverka den nya regeringens handlingsutrymme”.
Det är oerhört svårt att se hur ett beslut om att inrätta ett enormt skyddsområde skulle vara så akut att det måste beslutas av en minister de allra sista dagarna innan en ny regering tillträder.
När lantrådet, vice lantrådet Harry Jansson (C) och näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) höll en mycket känslostormande presskonferens och uttryckte sitt missnöje och raseri över Christian Wikströms bakom ryggen-kupp var det lätt att förstå tonläget.
Å andra sidan skördar man vad man sått. Att det funnits stora skillnader i synen på vilken politik som ska föras har varit tydlig under lång tid och Centern och Moderaterna har trots det valt att fortsätta regera med Obundna. C och MSÅ valde också att ta beslut om stöd till mjölkindustrin efter valet, när regeringen övergått till att vara en expeditionsministär. Det beslutet togs förvisso i en helt annan kontext, och i LR:s plenum efter att också åtminstone delar av oppositionen informerats, så det är inte på riktigt jämförbart med Wikströms beslut. Men det grumlade linjerna.
I dag lämnar regeringen Thörnroos över till regeringen Sjögren. Man gör det med sex ministrar i aktiv tjänst och en nysparkad. Och man gör det med en åländsk demokrati som genom dess företrädare i landskapsregeringen mår betydligt sämre än den borde.
Ett illa sammansatt lag och ett ledarskap som inte fungerat stora delar av mandatperioden ledde till slut fram till en kupp från en frifräsande minister utan varken respekt för lagarbetet som en regering innebär, underförstådda spelregler eller folkets vilja i form av vilken majoritet som röstats fram. Att det vi kommer minnas från den gångna mandatperioden – kaos och ett avslutande långfinger från en utstött minister – är ett tråkigt bevis för den sandlåda som den åländska politiken blivit.
Jonas Bladh
tel: 266 38
