Camila Salazar Atías arbetar med unga på Fryshuset i Stockholm, bland annat med unga avhoppare från kriminalitet. Hon är även aktiv inom Socialdemokraterna i Stockholm, men poängterar att hon inte uttalar sig som politiker.
Hennes erfarenhet säger att nätverkens rekrytering brukar ha fler steg än att någon bara svarar på en annons via Tiktok.
Det ges en felaktig bild. När vi träffar dem i våra verksamheter så har det varit mer komplext. Att det har varit en period av grooming, tvång, eller att man har satt sig i en situation som man ser som svår att ta sig ur. Det visade också Brås rapport som kom ut hösten 2023, säger hon.
Men det nya är hur snabbt det kan gå, tillägger hon.
"Fruktansvärt misslyckande"
Samtidigt pågår enligt Camila Salazar Atías en farlig normalisering av våldet.
Det blir ett konstant flöde där många unga i den här åldern har hört om och känner till någon som dött. Det kommer så väldigt nära, både fysiskt i närområdet och nära i ålder, och nära när det kommer in i deras telefoner helt ocensurerat.
Det är viktigt att vi fortsätter att reagera på det som händer, och att vi inte tycker att det är okej att det sker på ett ställe men inte på ett annat. Det är alltid ett fruktansvärt misslyckande när det sker.
För att förebygga våldet behövs flera sorts insatser, anser hon. Hon nämner bättre samverkan inom kommunerna och bättre uppsökande verksamhet, med Danmark som förebild, och en ökad förståelse för trauma och hur det ska behandlas.
"Hjälper det verkligen?"
Och hur ska ungdomar klara sig själva efter att ha suttit på SIS- eller HVB-hem, med prick i belastningsregistret, små utsikter på arbetsmarknaden och utan kontakter?
Där kan civilsamhället spela stor roll för att skapa sociala sammanhang, anser hon.
Att hitta nya vänner, andra platser, att känna sig förstådd av vad vi kallar trovärdiga budbärare. Någon som förstår situationen, som kan guida. Det är fantastiskt att se vilken snabb vändning och utveckling unga kan få om de bara får den typen av hjälp.
Situationen framställs ofta som hopplös. Men Camila Salazar Atías erfarenhet är att det inte behöver vara så.
Jag tycker att det är viktigt att erkänna vikten av att vi jobbar med bredden, främjandet, måendet och samhörigheten. Att vi lägger resurser där vi vet att de gör skillnad. Man kan undra, hjälper det verkligen? Ja, det gör det.
