Är du typen som skriver dagbok? Väldigt beundransvärt om så är fallet. Själv kan jag få för mig att börja, men jag lyckas inte upprätthålla det mer än ett par dagar. När det sedan gått några år, och jag får syn på häftet som jag skrivit några sidor i, känner jag vämjelse över tanken på att någonsin behöva återse det jag skrev. Så jag rycker ut sidorna olästa och trycker ner dem i soporna.

Faktum är att jag sällan vill blicka tillbaka på något jag gjort. Jag tycker att det är ”cringe”. Ett person sade en gång till mig att skillnaden mellan oss var att hon alltid vill vara kvar den situation som är, medan jag alltid tänker på nästa grej. Mitt i prick. Hellre framtid än dåtid.

Därför var det nästan med kallsvett i pannan som jag nyligen, på grund av en liten renovering därhemma, behövde gå igenom den värsta samlingen av diverse papper från förr man kan tänka sig. Vi snackar tillbakablick galore, en livstid av sådant som tryckts ner i en byrå till dess att lådorna blivit överfulla och omöjliga att öppna.

Vi snackar ”Mina vänner-böcker” från barndomen, arbetsintyg från tonåren, decenniers tack- och julkort, foton som aldrig blivit insatta i album, mitt livs alla negativ (från tiden före digitalkamerorna) och hundratals teckningar som mina barn gjort genom åren. Efter en genomgång slängde jag massor.

Men vissa saker passerar liksom gränsen för vad jag pallar att återse. Och nu snackar vi buntar med brev som jag och min man skrev till varandra för snart 30 år sedan, VHS-kassetter med okänt innehåll (kan det vara skolshowen från när jag gick i nian?) och ett ljudbrev som jag spelade in till en kompis när jag var typ 13.

Jag skulle verkligen vilja trycka ner även detta i soporna, oläst, osett och olyssnat. Men någon del av mig undrar om det skulle vara för drastiskt. Kanske jag bara trycker tillbaka det i byrån. Oläst. Osett. Olyssnat.