Den brittiska miniserien ”Adolscence” på Netflix är kanske den största tv-snackisen just nu. Fyra delar, alla i varsin tagning, som inleds med att en 13-årig pojke grips misstänkt för mordet på en jämnårig flicka.

Tittaren rör sig hela tiden någonstans i utkanten, men får ändå alldeles tillräckligt med information för att bilda sig en helhet. Det är skickligt och efteråt finns en hel del att grunna på. Särskilt som vuxen i allmänhet, och förälder i synnerhet.

Ett exempel är utskrifter från ett Instagramkonto där den vuxne betraktaren ser några emojis som ser rätt vänliga ut. Hen som kommenterat tycks vara en vän.

När en annan ungdom ”översätter” visar det sig att symbolerna är mångdubblade. Här döljer sig allt från hån till anklagelser om toxisk maskulinitet i det vi trodde var något helt annat. Verkligen något helt annat.

It-forensikerna, it-världens motsvarighet till kriminaltekniker, måste ha ett sjå att hänga med i bildspråket. Som den underliggande betydelsen av en – vad jag trodde – hurtig 100 procent-emoji som kapats till en helt annan symbol av incelrörelsen.

Med ett barn på väg in i tonåren försöker jag efter bästa förmåga hänga med. Men att övertolka femteklassares konversationer med brittiska tonåringars är överkurs, det fattar jag. Dock finns det annat de plockat upp, på många sätt oroväckande.

Jag tror dock det är bra att vi försöker, vi i vuxenvärlden, att hålla oss någorlunda medvetna. Och prata med barnen själva, förstås.

I ”Adolscence” fördelas skulden brett. Någon är rättsligt anklagad, andra känner att de bär ansvaret av andra orsaker. Och så finns det en namngiven influerare från det verkliga livet som stökat till diskursen som pågår.

Ungdomar har genom tiderna hållit på med sitt och vuxna har alltid avfärdats som korkade som inte fattar. Men med sociala medier pågår det inför oss med en möjlighet till insyn vi inte hade förut.