När ni läser det här är julhelgen över. Bara romrussinpralinen ligger kvar i konfektasken. Skinkan har börjat lukta surt och ingen vill dricka upp den sista skvätten glögg.

Jag kan inte fatta att det var min 56:e jul som nyss blixtrade förbi.

Från en av mina första jular i födelseorten Jakobstad minns jag att min far gick ut för att hämta posten. Precis då kom jultomten. Jag försökte fördröja tomten, så att också min far skulle få träffa honom, men nej.

När vi flyttade till Åland i början av 1970-talet och firade jul i vårt första åländska hem i Saltvik Ödkarby, skulle min mor gå upp på vinden och hämta något. För er är det kanske ingen överraskning att tomten passade på att komma precis då. För mig var det det. Åter försökte jag fördröja tomten, och åter var jag helt till mig när mamma inte fick träffa honom.

Jularna mellan barndomen och egna barn kunde se ut lite hur som helst. Som tonåring firade jag en jul med min bästis familj på Kanarieöarna, jag har firat jul med min pojkvän ombord på en rödvit färja, jag har jobbat en julhelg ombord på ett annat rederis färja.

När jag fick egen familj firade vi med barnens fars släkt, men gjorde också försök att fira ombord på en färja. Första gången gick färjan på grund och julen tillbringades ombord, men på varv i Nådendal. Vid det andra försöket drabbades jag och barnen av säsongsinfluensan och låg däckade i hytten hela julen. Vid tredje försöket fick två av tre barn vattkoppor så fort vi kom ombord. Efter det höll vi oss på land.

Numera, när jag är separerad och barnen är stora, får vi hitta nya sätt att fira jul. Jag har bjudit in mig till en bästis julfirande, jag har firat jul med exet och barnen, med bara ett barn och med alla.

Och vem har sagt att julen ska firas just den 24–26 december? Julen är en fråga om inställning och en jäkla massa pynt. Den kan firas var och när som helst.