Jag är en sån som testar saker. Det är ett karaktärsdrag jag har, en drift som hela tiden driver mig framåt. Jag har också ett stort hälsointresse. Det betyder till exempel att jag kallbadar tills mina fötter domnar och skrapar min tunga som om det vore en del av ett forntida reningsritual. Jag bastar, mediterar, styrketränar – allt i jakt på att bli en bättre, friskare, mer levande version av mig själv.

Och det var väl så jag hamnade där, stående framför badrumsspegeln, med en gigantisk blålila fläck på halsen.

Det började, som det ofta gör, med en impuls. Jag hade precis investerat i ett set bindvävsmassagekoppar, små sugkoppar som, enligt experter på internet, skulle förbättra cirkulationen och rensa ut gifter. Det lät ju fantastiskt. Lymfsystemet skulle jubla. Min kropp skulle tacka mig. Jag skulle vara ett levande flöde av vitalitet och cirkulation.

Så jag gick in i bastun. Svetten rann. Perfekt. Jag satte en sugpropp på halsen. Bara ett snabbt test. Det sög fast med en imponerande kraft. Jag kände mig genast väldigt nöjd med mig själv. Jag var en person som tog min hälsa på allvar.

Tills jag lossade koppen.

Där, mitt på halsen, lyste nu en gigantisk blodutgjutelse, synlig från yttre rymden.

Jag stirrade på mig själv i spegeln, och långsamt sjönk insikten in. Det såg ut som ett sugmärke. Inte ett litet diskret, utan ett vulgärt, skräckinjagande bevis på att någon – någon – hade varit där och härjat.

Det fanns ingen återvändo. Jag var fast med det. Jag var tvungen att leva med vetskapen om att jag gjort detta mot mig själv, av egen fri vilja, i jakten på välmående.

Men det är väl så jag är. Jag testar saker. Jag lever, jag lär, jag går till jobbet med en halsduk i februari.

Och cirkulationen har väl aldrig varit bättre.