På vintern brukar jag åka längdskidor, ett intresse jag har fått från min pappa. Just nu är det tyvärr lite sämre förutsättningar för det, men som tur är finns det sätt att träna ändå. Rullskidor, till exempel.

Det kanske låter simpelt, men en helt riskfri sport är det inte. Du spänner alltså fast fötterna på två pinnar, utrustade med små hjul fram och bak. Bromsar kan du glömma, det enda hjälpmedlet är stavar. Hjälm är en stark rekommendation.
 

Jag åker vanligtvis rullskidor på gång- och cykelbanor. Dessa är dock inte alltid helt anpassade för rullskidåkare: i branta nedförsbackar kan de ta skarpa svängar runt busshållplatser, korsningar och annat. Med relativt svårsvängda åkdon med begränsade bromsmöjligheter måste man ha tungan rätt i mun, för att landa på näsan i diket (eller gruset) är inte trevligt.

En viktig aspekt med gc-banorna är underlaget. Min ”hemmabana” har en äldre del, som på sina ställen lutar rejält åt ena hållet, och en nyare del som visserligen är rak, men som aldrig har varit riktigt slät. Man får helt enkelt acceptera ständiga vibrationer under hjulen.
 

Jag och min pappa var därför entusiastiska när vi i veckan åkte till den nya gång- och cykelbanan längs Hammarlandsvägen. Genast när jag rullade ut på det nyasfalterade underlaget märkte jag att det var i en helt annan klass.

Jag flög fram i kvällssolen. Varje staktag var perfekt, och några skakningar var det inte tal om. Under den knappa timmen mötte vi flera andra rullskidåkare, som var lika lyriska.
 

Frihetskänslan av att nästan flyta fram i kvällssolen varade dock inte hela vägen. Efter att ha svängt började motvinden märkas, och särskilt i uppförsbackarna sjönk farten rejält.

Trots att mitt första intryck kanske var lite rosafärgat av förhållandena (medvind och lätt nedförsbacke) var jag ändå nöjd efteråt. Jag har hittat en ny favoritcykelbana!