Så är det min tur att ta plats i publiken och se Saltviksrevyn. Eller se och se, jag har en väldigt lång person precis framför mig. Men som tur är använder sig skådespelarna av hela scenytan, så de dyker åtminstone då och då upp i mitt synfält. Jag hör dock varenda ord, och därmed är jag beredd att dela med mig av min åsikt om följande fråga:

Är årets Saltviksrevy elakare än den brukar vara mot politikerna? Så har ju påståtts från vissa håll.

Mitt korta svar är nej och ja. Nja alltså.

Mitt långa svar är att våra lagtingsledamöter och ministrar får veta att de lever, politikerna gestaltas till exempel i en av scenerna som en bräkande fårskock.

Men ungefär så brukar det ju se ut när det är dags för revy på Högtomt. Det drivs hej vilt åt höger och vänster och vi skrattar så tårarna rinner på makthavarnas bekostnad. Men att flera av dem återfinns i publiken år efter år borde samtidigt tala för att det hela sker i något slags samförstånd.

Den största skillnaden i år är att politikerna inte endast porträtteras som korkade och deras beslut som idiotiska – i år skiner också ett visst allvar igenom satiren kring landskapsborgen. Och kanske är just det här ett uttryck för något som bubblar där ute, och som politiker som rör sig mycket bland ”vanligt” folk borde vara väl bekanta med. Det finns en pyrande irritation över oviljan till kompromisser och över tondöva beslut, och den uttrycks på olika arenor:

På insändarsidor, vid runda bordssamtalen på kaféerna, på sociala medier och som samhällskritisk humor på en scen i en ungdomslokal.

Men revyn återspeglar bara tongångarna i samhället, den sätter inte agendan.

Den som inte vill känna hur vindarna blåser kan helt enkelt gå och se något annat i stället. Vi andra, både politiker och icke-politiker, kommer tillbaka nästa gång det är dags för revy. Och i pausen äter vi alla hembakta bullar tillsammans.