Du har säkert varit med om det många gånger. Det där med att du hör ett nytt ord och sedan stöter på det flera gånger i rad. Eller att du ser ett ovanligt bilmärke – och sedan dyker det upp bakom varje hörn.
Och javisst, jag har raljerat om selektiv perception – eller Baader-Meinhof-fenomenet som det också heter – i en tidigare glugg.
Det här gången handlar det dock om hela meningar och uttryck. Och tidsperspektiv.
Meningen jag talar om är ”det tar bara en halvtimme”.
Det är nämligen en mening som dykt upp frekvent hos mig den senaste tiden. Och det är inte bara sådant som jag hört utan även en mening som jag själv använt.
Det tar till exempel bara en halvtimme att köra till Eckerö från Mariehamn. Väl där tar det en halvtimme att göra i ordning en curling-is.
Sedan åker man hela vägen hem och väl där tar det bara en halvtimme ytterligare tills maten är klar. Det tar i och för sig alltid en halvtimme tills maten är klar om någon frågar ...
Nu hör det till saken att varje gång jag sticker iväg ska jag vara borta ... ... en halvtimme.
En halvtimme är en ganska lagom tid som nästan aldrig ifrågasätts. Inte för lång och inte för kort.
Lunchen på jobbet är en halvtimme.
En halvlek i handboll är 30 minuter. En lång tid om man leder matchen och en kort tid om man ligger under i halvtid.
Och vill man ha lite mer idrottsligt perspektiv på denna tidsrymd kan vi konstatera att man till exempel hinner springa 10.000 meter på samma tid – om man är riktigt snabb. Åtminstone tre ålänningar har i alla fall klarat den bedriften tidigare, Janne Holmén, Olof Salmi och Per-Ole Holmnäs.
Och man hinner även skriva en glugg på 30 minuter.
Pling.
Där gick tiden ut.
