Vi är ett kvinnligt nätverk, en trygghet och ryggrad för varandra. Regelbundet samlas vi för att prata om livet och döden, barnen och kärleken, jobbet, alltings meningslöshet och alltings mening. Den här gången skulle vi mötas i ett hus på landet utanför Uppsala.

Jag blev upplockad i Stockholm. Men någonstans i Sollentuna insåg jag att något saknades. Min telefon. Den förlängda delen av min kropp, min kontakt med civilisationen. Min snuttefilt när jag behöver en snabb verklighetsflykt, när jag vill försvinna bort i ett flöde av nyheter, bilder och totalt meningslösa recept på grytor jag aldrig kommer att laga.

Vi letade överallt. Väskan tömdes så grundligt att arkeologer hade kunnat göra fynd. Fickorna kändes igenom noggrannare än vid en flygplatssäkerhetskontroll. Men nej. Min telefon var borta.

Panik.

Min väns man tog på sig uppdraget. Ut i mörkret, som en modern Indiana Jones, fast utan hatt och piska. Och på parkeringen låg den. Min telefon. Ensam, övergiven. Han plockade upp den och såg namnet Eva Ringbom lysa på skärmen. ”Känner du henne?”

Och det gjorde jag ju. Jag blir alltid glad av min kollega, men nu ville jag nästan fria till henne. Eller åtminstone skriva en kärleksförklaring i versaler. För det betydde att telefonen var min. Den måste ha halkat ur min ficka i all uppståndelse över att bli hämtad.

Sedan hände något märkligt. Jag slappnade av. Jag meddelade mina närmaste att jag var otillgänglig, och sedan njöt jag. På riktigt. Jag sov som en sten. Jag läste böcker. Jag tänkte långa tankar utan att avbrytas. Det var som en oplanerad, digital detox.

Så nu i helgen tar jag det ett steg längre. Jag ska vara på stugan i Hammarland. Där finns vedeldad bastu och sjöutsikt. Jag tänker stänga av mobilen. Frivilligt.

Ni kan inte nå mig. Så att ni vet.