Nu ska jag blotta min själ för er.

Låt mig börja med att förklara att jag är en ansvarstagande medlem av samhället. Jag amorterar, fostrar barn, rensar avlopp, sätter mig in i elavtal och är seriös på mitt jobb. Jag anses vara en mogen, driven och välfungerande person. Men det är vad som händer bakom lyckta dörrar i mitt eget hem som jag vill dela med mig av.

Väl hemma rasar hela denna fasad snabbare än ett föråldrat Ikea-bokhyllestativ. Jag blir någon helt annan. Karaktärerna från mina sämsta idéer får fritt spelrum.

Jag talar gangstersvenska i falsett, och under större delen av kvällen inleder jag varje mening med ”Yo maddfackor yo!” eller ”Shuuu len”, iförd tights som borde ha pensionerats i samband med att Spice Girls splittrades. Jag övar på moonwalken över vardagsrumsgolvet och insisterar på att alla måste titta och applådera.

Sedan kommer den överdrivet posha brittiska accenten. Jag kräver att bli kallad ”Lady af Lemböte”. Efter det är jag plötsligt en artig vampyr med ett djupt underbett, som väser: ”Åh, får jag fresta med ett glas blod, min kära?”.

I duschen förvandlas powerballader till vardagshymner: ”I will always love… att diskaaaa!”.

Det är dock inte slut där. Jag ropar ”Stopp, polisen!” och visiterar familjen i hallen. Jag smyger fram bakom soffan som en naturfilmare och viskar: ”Och här ser vi den sällsynta soffpotatisen i sin naturliga miljö”. Vid ett tillfälle gömde jag mig bakom en gardin och vägrade komma fram tills någon ropade: ”Var är den magnifika gardindrottningen?”. Ibland går jag runt med en skärbräda som sköld och hävdar att jag skyddar huset mot de ”farliga grannkatterna”.

Min partner? Han är inte ett dugg bättre. Hans parodi på en åländsk bakåtsträvande stofil skulle platsa i ett humorprogram. Han bräker ut repliker som skulle få en äldre bonde att rodna.

Och barnen? De stirrar på oss, härdat förvirrade, men kanske också lite roade. Detta, tänker jag, är vårt bidrag till familjens terapiräkningar i framtiden.

Min teori är att det här är vår ventil för att släppa ut det stela, påtvingade vuxenbeteende som krävs för att navigera genom vardagens absurda krav. Är vi ensamma om det? Jag tror inte det.