Det är en av junis allra vackraste förmiddagar. Vägen ner till Espholms badstrand i södra Mariehamn kantas av skira försommarblommor. Värmen hänger i luften och kvittret från fåglarna dallrar mellan bladverket. Ann-Kristin ”Anki” Johansson har kommit dit med sin elcykel.
– Det är Änglamarkerna, det här, säger hon lyriskt.
För många ålänningar är hon synonym med natur och alldeles särskilt fåglar. För nio år sedan kom hon ut med boken ”Ankis fågelbok” och regelbundet hörs hon i Ålands radios ”Naturrutan”. Under många år var hon dessutom lektor i biologi, först i Ålands yrkesskola och sedan i Ålands lyceum. Men att hon skulle bli lärare var långt ifrån klart.
– Två grejer visste jag, inte lärare och inte fysik, säger hon om valet efter gymnasiet.
Hon började studera biologi vid Åbo Akademi.
– Det var både trevligt och spännande.
När hon insåg att hon också behövde ett biämne valde hon kemi. Det fastnade hon för.
– Det var så rysligt roligt.
När det sedan var dags att välja ytterligare biämnen blev hon övertygad av den norska flickan som hon delade lägenhet med om att hon ändå skulle ta fysik. Den äldre läraren var så himla gullig, påstod hon. Och det blev fysik, trots allt.
Innan Anki var klar med studierna föddes sonen Edvard. När maken Bror fick jobb i Jakobstad flyttade familjen dit. Där blev Anki kontaktad av skoldirektören vars dotter behövde hjälp med matematiken. Anki hjälpte till och det gick väldigt bra för flickan. Dessutom jobbade hon ett år på Rådmans skola i Jakobstad. Sedan gick flyttlasset tillbaka till Åland och barn nummer två kom. Så småningom blev hon övertalad att börja jobba på Ålands yrkesskola. Det visade sig att Anki verkligen tyckte om att vara lärare.
– Det var min grej det där.
I 19 år jobbade hon på Ålands yrkesskola.
– När man sitter i lärarrummet och någon kommer in och säger att det inte är någon där, då vet man att det är dags att byta, säger hon med glimten i ögat om att till slut börja smälta in i miljöerna.
Så när lektor Stefan Friman blev sjukskriven från sitt jobb på Ålands lyceum tog Anki tjänstledigt från yrkesskolan och vikarierade för honom. Men eftersom hon inte hade sina papper i ordning för en fast anställning där gick hon tillbaka till jobbet på yrkesskolan och läste pedagogik på distans från Vasa och hade möjlighet att auskultera på hemmaplan. Vid det laget hade Gyrid Högman blivit rektor för Ålands lyceum. Hon kontaktade Anki och erbjöd henne jobb.
– Jag svarade att ”jag åker till USA och funderar”.
Saken var den att hon ändå skulle åka till USA och hälsa på dottern Malin som bodde där just då. Väl tillbaka på Åland meddelade Anki att hon tar jobbet, och sa upp sig från yrkesskolan.
– Jag trivdes i lusse. 14 år jobbade jag där.
Sammanlagt jobbade hon som lärare i 35 år och slutade ”lite i förväg” när hon var 61.
– Det kändes jättekonstigt.
Det kan hon fortfarande tycka, fastän det har gått tolv år sedan dess.
– De var så fulla med energi, så vitala, säger hon om eleverna.
När hon började jobba på yrkesskolan undervisade hon på sociala linjen och hade naturkunskap som omfattade allt möjligt. Blommor och svampar hade hon koll på, men inte så mycket på fåglar.
– Göran Andersson ledde en kurs i fågelskådning som min man var med på. Jag tyckte att det var lite fånigt det där. Men så skulle de på cykelexkursion och jag tänkte att jag ju kunde cykla med runt stan.
Hon minns att Göran noterade att ärtsångaren hade kommit under natten. Där någonstans väcktes Ankis intresse och hon började följa med fågelskådarna med bara en dålig kikare i följe. Förutom Anki själv bestod gruppen enbart av ”gubbar”. Hon är duktig på att snappa upp och lära sig. Det är hon fortfarande, även om hon numera gärna vill ha något att ”hänga upp” saker på.
– Göran Andersson var suverän på det där med läten! Man måste lära sig ett antal grundfåglar för att sedan kunna skilja ut de som sticker ut.
Om hur det kom sig att hon gav ut en fågelbok svarar hon igen att ”det bara blev så”. Hon svarar ofta så. Det grundade sig dock i att hon medverkade i Nya Åland med sin ”Fågelrutan”. Hon hade en kurs på Medis där Nya Ålands journalist Kiki Alberius-Forsman medverkade. Kiki lockade henne att börja skriva för tidningen. Den första fågeln hon skrev om var tärnor. Hon fick stränga förhållningsorder kring ett visst antal ord och att hon skulle hålla det enkelt. Hon höll sig till det. Till en början. Sedan började hon utvidga den i smyg och lägga in latinska ord. Det blev hundra fågelrutor på raken. I samma veva hade hon precis slutat jobba och hade fortfarande disciplinen kvar i sig.
– Folk började säga att de var så intressanta, att det inte hade funnits något liknande förut och att jag borde sammanställa dem i en bok. Jag tänkte att det väl bara var att skriva ut dem och sätta ihop dem med ett gem, säger hon lite förenklat.
Men hon gjorde det på riktigt och tog hjälp med layouten. Boken fick, som hon säger, ett otroligt mottagande. Bland illustrationerna fanns över 50 av hennes akvareller, en del egna bilder och en del tagna av andra fotografer. Då saknades det helt klart en dylik bok, och för Anki var det viktigt att den skulle vara enkel att slå upp i. En bok för vanligt folk, helt enkelt.
Om sitt akvarellmålande säger hon:
– Jag hade alltid tänkt att jag skulle vilja måla och när yngsta barnet, Malin, hade flyttat ut blev det tyst och tokigt. En väninna köpte färg och papper, och en bok åt mig. Sedan anmälde jag mig till en Mediskurs med Sonja Backman. Hon var väldigt uppmuntrande och positiv.
Efter det fortsatte Anki att gå på målarkurser, både på Medis och på annat håll.
För många är Anki även en välkänd röst tack vare hennes kontinuerliga medverkan i”Naturrutan” i Ålands radio och tv. Om hur det kom sig svarar hon förstås.
– Det blev bara så.
Till en början skulle hon sitta i studion och svara på folks frågor, men så föreslog programledare Anki Karlsson att de skulle gå ut i stället.
– Först var det bara vi, sedan kom Jörgen Eriksson med.
Anki tror att människor överhuvudtaget har börjat intressera sig mer för naturen, och så också för fåglar. En bidragande orsak tippar hon att fågelskådningstävlingen ”Det stora fågeläventyret” i Sveriges tv kan ha varit. Och nog vill hon gärna vara lite av en folkbildare. Det är viktigt, känner hon.
– Det värsta mot naturen är om vi ingenting kan och ingenting vet.
På frågan om vilken tid på året hon uppskattar mest ute i naturen, svarar hon:
– Kanske i slutet av februari. Duvorna kommer först, sedan sjöfåglarna mot mars-april.
– Just nu är det sångarna.
Hon nämner lövsångare, ärtsångare, koltrast, bofink. Och hon berör nattsångarna, som näktergalen. Snart börjar den sången tystna för den här våren och försommaren.
– Sedan är det helt stiltje under sommaren, fram till september-oktober.
Efter att Anki slutade jobba som lärare hade hon alltså fortsättningsvis ändå fullt upp. Hon passade även på att gå en guidekurs och blev Ålandsguide, men insåg att det inte riktigt var möjligt att rikta in sig på naturguidningar som hon hade trott. Kanske var hon tio år för tidig med det, funderar hon. Men hon har sin egen firma, Ankis tur och natur.
– Jag har gått mycket med folk, lett fågelvandringar och hållit kurser.
Längs Valdemarsleden har hon lett vandringar många gånger. Nu känner man dock inte riktigt igen sig i skogarna efter Alfrida, konstaterar hon. Mycket promenerande blir det också med dvärgpudeln Atlas.
–Vi går mycket. Det finns så fina omgivningar i Mariehamn och så har vi sommarstuga vid en insjö i norra Sund.
När vi stannar och lyssnar på fågelsången och ser oss omkring på allt det skirt grönskande blickar hon mot hästhagarna och säger:
– Här gnagas det i alla knutar.
Samtidigt utbrister hon:
– Och så har jag varit med och fredat Stornäset. Nu behöver de inte fundera över att det ska gnagas där, säger hon med en liknelse.
Hon var inte, som hon beskriver det, med under de kontroversiella mötena kring Stornäset, men under två år inventerade hon fåglar där. Hon gick och gick, och lärde verkligen känna markerna. För många år sedan skrev hon in sig i Stornäsets vänner och för fem år sedan anhöll de om att få freda Stornäset.
– Vi funderade över att eldsjälen Isabell Kvarnfors, plus vi andra, började bli gamla, och hur går det då med Stornäset. Vi kände att det var dags att försöka få det fredat.
Anki beskriver känslan när beskedet kom att det verkligen hade skett, att det till slut hade blivit verklighet.
– Allt hade stängt ner i och med coronan. Det var för jäkligt. Och så ringde Isabell och berättade att Stornäset hade blivit fredat. Då sa vi att vi måste ha en fest, men vi kunde inte ha någon då. Senare firade vi i Smakbyn.
– Det blev ju så bra det här med Stornäset! Det visar på att det var rätt.
Allt fler verkar söka sig till vandringsleder och naturområden och väldigt många har också hittat till Stornäset. Hon berättar även om den våtmark som har återställts i Bomarsund, och om det värdefulla i det. Och om hur man under hennes barndom i stället dikade ut och torkade ut våtmarker för att där skulle växa skog på markerna.
– Men det gjorde ju inte det, det växte inte på de markerna.
Redan har hon varit på fågelskådning till våtmarksområdet i Bomarsund.
– Det var mycket fåglar där och bättre blir det.
När vi kommer in på vilka förändringar hon har sett i naturen genom åren beskriver hon att småfåglarna överlag, de långflyttande fåglarna, har minskat. De har en för farofylld färd och allt färre och mindre områden där de kan vila sig, rasta och äta på.
– De stora fåglarna har däremot ökat enormt.
Under hennes barndom var till exempel svanarna någonting väldigt ovanligt på Åland. Hon berättar att folk vallfärdade till Kyrksundet vid Sunds kyrka för att se det vackra knölsvansparet.
Ofrånkomligen nämner hon även den stora ökningen av skarvar och tranor, men även duvor.
– Konstigt nog. Det accepterar det här med städer. Ringduvorna har blivit stadsduvor.
Kring grunden i hennes naturintresse berättar hon om uppväxten i Sund, Brändbolstad och att hon inte hade så mycket annat än naturen runt knuten.
– Man åkte skridskor, skidade eller gick i skogen.
Och så orienterade hon mycket. Det första orienteringslägret åkte hon på när hon var elva år. När det blev dags för lyceet bodde hon i stan i veckorna och slutade med orienteringen. Nyttan av att kunna läsa kartor har hon ändå verkligen haft, inser hon. Hon har alltid varit en flitig motionär och när det var lite av en boom med löpning i början av 1980-talet hängde Anki på. Hon hade prövat på att springa och ville gärna ha en springkompis. Hon fick med sig Mirjam Lillie.
– Vi sprang och sprang. När vi hade hållit på i ett år läste vi i en tidning om Tjejmilen. Då hade loppet anordnats en gång och det skulle bli en gång till.
Löparduon deltog och fick mersmak. Anki satt med i Ålands motionsförbunds styrelse och snart blev åländska bussresor till Tjejmilen verklighet.
– Som mest var det tre bussar.
Hela 17 gånger var hon med i Tjejmilen och hon har även deltagit i Kanonloppet och i Lidingöloppet. Hon beskriver den energi som finns i luften i samband med ett lopp. En dos av nervositet innan och ljudet av alla människor. Känslan av att man springer och att man faktiskt orkar.
– Man blir full på det. Först känner man: ”att man ska utsätta sig för det här …”.
Första tiden efter det sista loppet saknade hon det. Men numera har hon en pacemaker inopererad. Innan pandemin tränade hon på Träningsverket, i seniorgympan – eller Antikrundan, som de kallar den. Och hon har även hållit på med yoga. Hon nämner den märkliga känsla som uppstod i och med ålderskategoriseringen med anledning av pandemin, och attityden gentemot alla över 70 år. Själv har hon alltid haft mycket unga människor omkring sig och hade nog aldrig reflekterat särskilt över sin ålder. Sju barnbarn har hon också, som fyller en hel del av tillvaron.
På sista tiden har hon även blivit intresserad av fladdermöss. Det är nämligen inte bara fåglar Anki inventerar, hon inventerar dessutom fladdermössen på Åland. Ett lite okänt djur, vars arter har minskat. Och precis som när det gäller fåglarna säger hon:
– Ju mer man kan, desto mer vill man lära sig!
