Det är i Jörn i Västerbotten som Elisabeth Ekman är född och uppvuxen. Hon kan inte riktigt minnas att hon hade några drömmar och planer på vad hon skulle bli då hon blev stor.
– När jag gick i högstadiet hade vi dagsverke. Jag gjorde det hemma hos en av våra grannar. Jag blev så intresserad av en gitarr som hängde ovanför sängen i sovrummet och kikade väl lite extra på den.
Kvinnan i huset såg att Elisabeth var intresserad av gitarren och frågade om hon ville låna den.
– Jag fick med mig gitarren hem samt en ackordskola och sedan satt jag hemma och tog ut ackord och sjöng. Vi hade också annars mycket musik i hemmet. Mina föräldrar sjöng och även farmor så musiken var tidigt en del av mitt liv, säger Elisabeth.
Då Elisabeth gick i gymnasiet uppträdde hon vid en tillställning i Jörn.
– Jag blev efter det kontaktad av bandet Because som ville att jag skulle komma och sjunga med dem. De var inte så bra, säger Elisabeth och skrattar.
Hon blev sedan värvad till sextetten Elmer och på det sättet kom hon in i dansbandssvängen.
– Men så ringde Yngve Forsén och jag började sjunga med hans orkester.
1971 fick Elisabeth erbjudande från en tysk kapellmästare att komma med i hans band och uppträda i Tyskland.
– Bandet uppträdde också i Stockholm men mestadels i Tyskland. Jag har träffat Josephine Baker och Alice Babs samt Los Paraguayos. Alice var väldigt snäll, rar och trevlig.
Bildade familj
Att turnera i Tyskland var hektiskt och det blev ofta långa kvällar. Julen 1973 var extra känslosam för Elisabeth då hon satt i ett hotellrum i Duisburg.
– Det var smutsigt och eländigt. Jag längtade något kopiöst hem till snön. Kan du tänka dig att just då ringer Yngve Forsén och säger att jag måste komma hem. Jag åkte direkt, säger hon.
Tillsammans med Yngve Forséns band sjöng hon på Berns och där spelades också en skiva in.
– Det var Party music. Bland annat fanns hiten ”Så gick det till när farfar var ung” med på den skivan. Efter det turnerade vi något kopiöst. Ett år hade vi över 200 resdagar.
På en resa till Vasa i Finland träffade Elisabeth sin blivande make Boris.
– Han flyttade senare till mig i Umeå. Jag fortsatte att turnera men när första sonen kom 1977 slutade jag. Jag minns att jag uppträdde i Göteborg med magen i vädret men kände att det var dags att sluta med turnerandet.
Elisabeth började i stället att studera efter att hon fått parets första barn. 1979 kom följande barn.
– Jag bestämde mig att satsa på en annan karriär. Jag studerade till lärare.
1985 utökades familjen med ytterligare ett barn.
– 1986-87 flyttade vi till Vasa. Boris fick ett jobb där. Jag blev tillfrågad om jag ville komma och sjunga vid några tillställningar. Jäklar vad jag tyckte att det var kul.
Elisabeth fortsatte sjunga med Vasa storband.
– Det blev inte fler turnéer men jag har fortsatt sjunga, säger hon.
Stugan ger lugn och frihet
1989 flyttade familjen till Åland då Boris fick arbete vid Viking Line.
– Jag tyckte att det var helt okej. Bara det inte är någon storstad så är jag med på noterna. Varje flytt gör att man börjar med ett rent blad på det nya stället, säger Elisabeth.
Det nya bladet började hon bland annat fylla med att sjunga gospel med Guy Karlsson, lärarjobb i Strandnäs och sedan vid Ålands lyceum.
– Jag träffade Randolph Reymers, som jobbade i samma skola och jag började sjunga med i Intermezzokören.
Elisabeth har gått i pension från tjänsten som språklärare men inte från sången och musiken.
– I dag sjunger jag främst med gruppen Emma E. Där ingår också Anna Rydén och Maria Stenberg-Haug. Det är som om våra röster är gjorda för varandra.
Med Emma E har Elisabeth gjort en föreställning på Alandica och hoppas på att kunna göra en till i framtiden.
– Om och när det blir vet jag inte. Vi övar en gång i veckan samtidigt som vi pratar och umgås. Säkert begår vi en kriminell handling då vi gör det i dessa tider, säger Elisabeth och skrattar.
På stugan i Tellholm trivs Elisabeth som fisken i vattnet. Där har hon sina odlingar och där kan hon koppla av från allt.
– Jag trivs med avskildheten här. Samtidigt kan jag njuta av friheten och att jag kan vara ute och göra det jag tycker om.
Just nu kan Elisabeth inte göra upp några större framtidsplaner.
– Det känns som om man ligger i ett sparläge och väntar på att vi får friskhetsflaggan hissad. När det blir vet man ju inte.
Nina Eriksson