När Irma Gunell fick beskedet att hon var antagen till årets luciagrupp valde hon att hålla det för sig själv. Föräldrarna Camilla och Michael Gunell fick veta nyheten samtidigt som alla andra när namnen blev officiella.
– De visste att jag hade varit på audition men jag berättade inte att jag hade kommit med. De blev jätteöverraskade, säger Irma Gunell.
Till skillnad från flera av de andra luciakandidaterna har Irma Gunell inte någon sångutbildning i ryggen.
– De andra är tekniskt duktiga sångare, jag har inte så stor koll på teorin men lär mig efterhand. Musiken har funnits med sedan jag var liten och jag har sjungit på skolavslutningar och ett bröllop. Att sjunga inför publik har jag inga problem med, jag har aldrig förstått vad scenskräck är för något, säger hon.
Vad har lucia för plats i dagens samhälle?
– Det finns en gripande historisk bakgrund om Lucia, hon brändes på bål för sin tro. Den borde man få fram mer, med budskapet att man ska stå upp för sig själv och våga vara den man är. Jag har ett stort intresse för feministiska frågor och skulle gärna se att Lucia är något mer än en skönhetstävling.
Brinner för jämlikhet
Varifrån kommer intresset för feminism?
– Jag har haft mycket politik runt mig hela barndomen. Dels har min mamma alltid jobbat heltid med politik, men överlag har jag haft många starka kvinnor runt mig som sysslar med det. Under min uppväxt åt vi soppmiddag tillsammans med grannfamiljerna varje måndag. Det var nästan bara mammas kollegor som bodde på gatan och det var alltid mycket diskussioner.
Trots att Irma Gunell är varm och humoristisk är det tydligt att hon är bestämd och ingen man kör över.
– Hör jag om ojämlikhet börjar jag koka. Reagerar jag på någon nedsättande kommentar låter jag den inte passera. Sedan tycker jag också att det är roligt att argumentera, speciellt när jag känner att jag har rätt.
Vilken är den viktigaste frågan bland unga på Åland?
– En av dem är definitivt psykisk ohälsa, det är en folksjukdom. Många unga har problem med sin självbild och kämpar med att leva upp till ideal. Men det pratas mer om det och utvecklingen går framåt. Folk är mer medvetna och försöker bryta konservativa normer. När jag började lusse var det tuffare, alla skulle vara likadana och ingen fick sticka ut. Nu vågar folk vara mer unika, det är roligare att gå i korridorerna.
Vem vill du lussa för?
– För barn, och speciellt de som lever i utsatta situationer. Jag har barn runt mig hela tiden i min vardag på Sleipner, de är otroligt roliga.
Stallet är fristad
I vår tar Irma Gunell examen från Ålands lyceum och vad som ska hända därefter har hon ännu inte riktigt klart för sig. Hon dras åt humanistiska ämnen, som samhälle och historia, och vill prova sig fram.
– Jag tror att jag kommer börja studera på ett ställe och sluta någon annanstans. Min pojkvän bor just nu i Kalmar, det finns tankar om att åka dit. Men jag tittar också på andra orter i Sverige, Finland och Tyskland, säger hon.
En av Irma Gunells starka sidor är målmedvetenheten.
– I framtiden vill jag ha ett jobb där jag får planera, strukturera och argumentera, det är sådant jag älskar att göra.
Oavsett var Irma Gunell hamnar kommer hon inte att släppa sitt stora intresse för hästar. Hon började rida på ridklubben Sleipner som sexåring och i dag har hon ett stort ansvar i stallet. Hon är stallvärd, håller teorilektioner och är involverad i stort och smått i verksamheten.
Många av Irma Gunells luciaminnen är nära förknippade med Sleipner.
– Lucia handlar mycket om att man åker till stallet, fixar hästarna och går med dem i luciatåget.
– Stallet är min fristad. Det är alltid en lättnad att komma dit.
Personligt
Namn: Irma Gunell
Ålder: 18.
Bor: I Mariehamn.
Familj: Föräldrarna Camilla och Michael Gunell, yngre tvillingbröderna Malte och Herman, pojkvännen Mike Larsson, hunden Molly.
Gör: Går tredje och sista året på Ålands lyceum, humanistisk inriktning. Jobbar på ridklubben Sleipner.
Hobbys: Hästar, musik, kompisar, träna och måla.
Musiksmak: ”Jag är emotionell och känslorna styr musiken. Just nu lyssnar jag mycket på svensk och engelsk rap. Jag tycker mycket om Einár, som gick bort nyligen. Det tog hårt och väckte många frågor i mig om våldet i Sverige. Texterna är inte alltid de bästa, men jag tycker om känslan man får. Man känner sig tuff och det är en känsla man kan behöva förstärka ibland.”