Femton dagar om året, från fullmåne till halvmåne, härskar spökena i den lilla byn Meerike vid den holländska kusten. Under den tiden kommer ingen vare sig ut eller in i byn. Det upptäcker tvillingarna Zach och Reg när de skickas dit för att bo hos gammelfaster i hennes iskalla ruckel. Besöket blir en mardröm. För att slippa sin hemska och snåla faster, och försöka hitta någonting ätbart, ger sig syskonen ut i byn men upptäcker att de flesta affärer är stängda och de få människor de ser på gatorna är mycket, mycket gamla. Syskonen inser att någonting inte stämmer och när de ställs öga mot öga med det oförklarliga och skrämmande bestämmer de sig för att ta reda på sanningen. Sökandet leder dem rakt in i ett mysterium kring den märkliga familjen Aksakov, en fastkedjad flicka i en brunn och den mörka hemlighet som byns äldre invånare delar och är beredda att skydda till varje pris.Spökhistoria”Aksakovs grav” är skriven som en klassisk spökhistoria. Det visar sig nämligen att orsaken till att familjen Aksakov är annorlunda är att de döda, även om de inte förstått det själva. Ett faktum som ställer till det för läsarna också, tycker nästa hela bokcirkeln. – Jag tycker boken var ett stort frågetecken, säger Vanja.Handlingen var för förvirrande för att vara läskig, blir omdömet, som dock inte Frans helt håller med om:– Nej, jag tycker inte att boken var speciellt förvirrande, men heller inte speciellt otäck, säger han.Träffades på ÅlandFörfattarna Gudrun Wessnert och Carina Wolff-Brandt lärde känna varandra på Mariehamns litteraturdagar. De beslutade sig för att skriva en bok tillsammans och resultatet blev ”Aksakovs grav”. Svenska Gudrun Wessnert har en lång rad tidigare böcker på meritlistan, ofta med historiska motiv. Carina Wolff-Brandt är en finlandssvensk författare som skrivit flera böcker, bland annat med skärgårdsmotiv.Men detta första samarbete är för rörigt, tycker bokcirkeln. Huvudpersonerna uppför sig inte trovärdigt och den ryska familjen Aksakov är svår att bena ut. Bokcirkelmötet ägnar en lång stund åt att försöka reda ut hur personerna egentligen är släkt med varandra. Bra miljöskildringFörfattarna har dock lyckats väl med att skapa en krypande suggestiv och spännande stämning i den lilla isolerade kustbyn. Men som cirkelledare Annica påpekar har de brett på med så många detaljer att det är svårt att bena vad som är verkligt och inte. – Författarna har velat ha med så mycket i boken, men inte lyckats få ihop det riktigt på slutet.Amelie tycker att det som avsetts vara otäckt blivit övertydligt och därför mindre skrämmande. – En gubben med yxa är inte lika läskig som ett spöke i mörkret.Melissa tipsar om en bok som hon tycker är en bättre spökhistoria: ”Rum 213” av Ingelin Angerborn. Hon får medhåll av de andra cirkeldeltagarna som läst den. De nämner även ”Glasbarnen” av Kristina Ohlsson som ett bra alternativ.Nästa bokcirkelmöte hålls den 15 augusti. Tills dess ska deltagarna läsa ”Stanna kvar och ge dig av” av John Boyne.

Petter Lobråten