När de åländska politikerna i höstas bestämde sig för att ta fram ett idrottspolitiskt program för första gången var det säkert många som jublade. För första gången står det klart att man vill syna hur pengarna egentligen används inom den åländska idrottsrörelsen – och om fördelningen är den rätta. Ålands idrott har i dag ansvaret att fördela de resurser man erhåller så rättvist som möjligt till de åländska föreningarna och organisationerna som är ansluten till förbundet.
Ålands idrott är experterna på elit-, tävling-, breddidrott och i viss mån motionsidrott. Men är det inte så att det är en allmän försämrad folkhälsa som är det stora problemet – eller åtminstone det problem som växer mest av alla. Arbetet med en förbättrad folkhälsa är därför ingenting som Åland idrott ska vara ensam om att arbeta för. Att barn- och ungdomar är den största riskgruppen för försämrad folkhälsa är ingen hemlighet. De rör på sig för lite helt enkelt. Och det kommer förhoppningsvis att vara den centrala delen i det idrottspolitiska programmet.
Att få ålänningarna att röra på sig i större utsträckning är en utmaning som heter duga. Här är såväl småbarnsföräldrar, medelålders damer och herrar och pensionärer lika viktiga. I den gruppen finns dock en större vilja att ta hand som sin kropp – och där handlar det mer om att hitta sin träningsform och kanske ha råd att kunna utnyttja de träningsanläggningar som finns.
Hos unga ålänningar finns en helt annan problematik. Många varken vill eller vet hur man ska röra sig. Som så många gånger tidigare landar diskussionen i skolvärlden och hur skolidrotten är utformad. Mer skolidrott dundrar vissa som ett enkelt svar på problemet. Jag tror emellertid inte mer skolmat ger piggare elever – utan det är nog innehållet som räknas även där.
Jag är dock övertygad att de bästa resurserna finns i de åländska föreningarna och hos idrottslärare som många gånger gör ett fantastiskt jobb i det tysta. Ett skolidrottsförbund som en länk mellan föreningar och skolan vore kanske inte så dumt. Sedan kan man kalla det vad man vill. Där kan olika två grupper stödja varandra, hitta nya former för motion, hälsa och även tävlingsidrott som alltid kommer att vara en viktig del för att sporra vissa individer.
Under arbetet med det idrottspolitiska programmet kommer det säkert även att visa sig att dagens fördelningsprinciper gällande resurser till föreningar inte är de optimala. I så fall är det hemåt för arbetet med folkhälsan som borde vara prioriterat i en eventuell omfördelning. Men det mest viktiga då det idrottspolitiska programmet är spikat – förhoppningsvis under detta år – är att det inte hamnar i en skrivbordslåda. Ett program av denna dignitet ska vara en levande produkt och ständigt vara ett föremål för utvärdering. En utvärderingsplan är därför exakt lika viktig som programmet själv.
Sitt inte still är ledordet – även för politiker och experter.

Thomas Jonsson