I veckan avslöjade danska Politiken en hemsida där tiotusentals hackade övervakningskameror världen över går att titta på för vem som helst med en internetanslutning. Kamerorna finns överallt. Vid vägkorsningar, i människors trädgårdar och till och med vid köksbord i folks kök.
Drygt 300 kameror finns i Sverige, 100 i Finland och en på Åland.

Efter elfte september-attacken i New York och den ökande terrorismen sedan dess har västvärlden blivit allt mer benägen att tillåta mer och mer övervakning. I dag läser polismyndigheter världen över e-post, avlyssnar samtal och skannar sociala medier dygnet runt.
Regeringar och myndigheter talar ständigt om att det behövs mer övervakning för att skapa trygga samhällen. Också på Åland poppar debatten om kameror i offentliga miljöer upp med jämna mellanrum. Det var exempelvis inte länge sedan det uttrycktes önskemål att områdena runt krogarna skulle kameraövervakas.

Visserligen ger forskningen inget stöd för att färre våldsbrott begås om exempelvis gatorna runt ett nöjesetablissemang filmas – fulla människor tenderar att inte tänka på det.
Däremot ger det polisen större möjligheter att identifiera och lagföra brottslingar. Och det skapar en trygghetskänsla för gemene man.

Mot detta står den personliga integriteten. Vill vi att våra liv ska kunna kartläggas i allt större omfattning? Och var ska gränserna för övervakningen gå, innan vi helt och hållet lever i ett övervakningssamhälle.

De främsta argumenten för att den personliga integriteten trots allt ska kunna hållas intakt är att domstolar och polismyndigheter ska ansvara för tillståndsgivningen. Att materialet från kameror och andra källor ska sekretessbelagda.

Hemsidan, som drivs av en man i Moldavien, visar på sårbarheten. Hackarna har i dag ett övertag. De ligger ofta ett steg före myndigheter och bevisen för att de tar sig in nästan överallt syns tydligt.
I hackarnas och internets tidevarv är mycket lite privat. Till viss del är det vårt eget fel, där vi öser ut information om oss själva på sajter och i sociala medier. Men också genom hackarnas tilltag som möjliggör för dig och mig att slå oss ned framför datorn och se när en kvinna i Stockholm äter yoghurt vid sitt köksbord, ovetandes om att vi ser henne.

Det är lätt att bli överdramatisk i den här frågan, att sätta sig på höga hästar och proklamera stora filosofiska tankar om frihet.
Icke desto mindre är det en av samtidens viktiga frågor. ”Storebrorssamhället” finns redan, frågan är hur mycket vi tänker låta vår känsla av säkerhet bli alibi för övervakning? Var tänker vi dra gränsen? Och hur kan vi lita på att den insamlade informationen inte hamnar på en hemsida skapad av en internethackare i Moldavien?

Jonas Bladh