Som Ålandstidningen tidigare har berättat ska flyktingförläggningen på Åland styras av Röda Korset i Egentliga Finland.

– Förläggningen grundas som en sidoverksamhet till förläggningen i Pansio, Åbo. Vissa saker måste skötas från Åbo, men det behöver finnas en lokal förläggning på Åland. Distansen är väldigt opraktisk, säger Rafael Bärlund, koordinator för Europeiska migrationsnätverket på Migri.

Varför har Migri valt att samarbeta med Röda korset Finland, och inte Röda korset Ålands distrikt?

– Av praktiska och tidsmässiga skäl är det helt klart lämpligast att förläggningen står under Pansio. Pansio samarbetar med Ålandsdistriktet, men Åland har inte det administrativa ansvaret. Pansio har redan färdiga strukturer för förläggningsverksamhet vilket inte finns på Åland, att bygga upp den kompetensen lokalt skulle ta mycket tid i anspråk.

Åtta anställda

Den åländska flyktingförläggningen placeras i statens ämbetshus.

– Det finns jättebra utrymmen där och det ligger centralt i Mariehamn dit det är lätt för alla att komma, säger Rafael Bärlund.

Migri har riktat en skriftlig vädjan till landskapsregeringen om att ställa Helena Flöjt-Josefsson, specialsakkunnig med inriktning integration, till förfogande som chef för förläggningen.

– Helena har ett jättebra kontaktnät och lokalkännedom, hon har absolut den rätta kompetensen, säger Rafael Bärlund.

Hur många anställda ska det bli totalt?

– Vi utgår från ett antal på åtta personer. Vi försöker till fullo hitta personer med lokal expertis och kompetens. Detaljerna klarnar längs vägen.

När ska förläggningen vara i full drift?

– Det är svårt att säga ett datum när alla åtta anställda är i full gång, men förläggningen har befogenhet att göra direktrekryteringar. Det är inte fråga om långt gående rekryteringsprocesser.

Vill inte göra om misstaget 2015

Verksamhetens högst prioriterade fråga är inkvartering. Bostäder där flyktingarna kan bo på längre sikt är avgörande för att integreringen i samhället ska lyckas, menar Rafael Bärlund.

– Ukrainarna har nu bott hos privatpersoner. Nu behöver man kartlägga tillgängliga bostäder, det är förläggningens huvudsakliga uppgift. Därtill ska det koordineras tjänster som ukrainarna har rätt till enligt mottagningslagen, som social- och hälsovårdstjänster.

Migri har kritiserats för att det går trögt att ordna den hjälp som behövs för de ukrainska flyktingarna, och att informationen varit bristfällig. Hur ser du på det?

– Absolut, det har redan dragit ut på tiden. Jag beklagar att det finns administrativa delar som tar tid. Det finns 300 kommuner i Finland och det pågår intensiva förhandlingar med dem. Vi talar om en tidsperiod på tre månader, det är grymt lång tid för en person som inkvarterar människor privat. Vi förstår mycket väl att det är en ohållbar situation. När det gäller en myndighets administrativa processer är det kort tid.

– Vi är mycket medvetna om kritiken mot informationsgången och strävar efter att bli bättre och att processen ska utvecklas. Det har varit jättesvårt att gå ut med information i ett för tidigt skede. Det är fråga om myndighetsutövning och processer som vi sedan är juridiskt ansvariga för, det får inte begås misstag. När vi hade den stora vågen av asylsökande 2015–2016 var det en stor utmaning för systemet, på inkvarteringssidan hände saker och ting som behövde utredas länge efteråt, som kontrakt med olika privata aktörer. Det blev struligt och vi vill inte att det ska upprepas. Men flyktingarna måste stå i centerpunkten. Jag vill tacka alla frivilliga som har ställt upp, det är överväldigande att se viljan i samhället, säger Rafael Bärlund.

Migri har utarbetat en kommunmodell, där kommuner upplåter hyresbostäder åt flyktingarna och ersätts för kostnaderna av Migri. På Åland sköter den lokala förläggningen anskaffandet av bostäder, i stället för att varje kommun ska förhandla om ett separat avtal med Migri.

– I Ålands-kontext är det en bättre fungerande lösning eftersom kunnandet på det lokala planet finns där, säger Rafael Bärlund.