Det har gått sex år sedan Isabella förlorade sin mamma i självmord. Trots att hennes mamma hade kämpat med psykisk ohälsa under hela sitt liv, kom dödsfallet som en chock för familjen. Isabella och hennes syster Malin växte upp i Nagu, och Isabella minns hur deras mamma blev tvångsinlagd på en psykiatrisk avdelning när hon bara var sju år gammal.

– Det har präglat hela min uppväxt. Jag förstod att hon var annorlunda, men ingen vuxen pratade om det. Hennes psykiska ohälsa har alltid funnits där, även om det ibland varit bättre perioder. Hon ville aldrig erkänna att hon var sjuk eller ta emot hjälp.

Isabella beskriver sin mamma som en positiv person som älskade både djur och barn.

– Vi var allt för henne.

Men tre år innan mammans död försämrades hennes psykiska tillstånd. Hon drabbades av psykoser. På dagen då hon gick bort, samma dag som Isabellas son fyllde fyra år, hade mamman ett inbokat möte med en psykiatriker. Isabella väntade på att höra hur mötet hade gått, men i stället kom ett samtal från hennes syster: ”Mamma är död.”

Plötslig vändning

Hans, som miste sin fru i självmord 2022, har en annan erfarenhet. Hans fru blev sjuk mindre än ett år innan hon avslutade sitt liv på alla hjärtans dag. Efter att ha levt tillsammans och drivit företag inom turismbranschen i Eckerö i många år, var de vana att möta livets prövningar tillsammans. När frun började bli förvirrad och utmattad sommaren 2021 trodde Hans att det berodde på stress över pandemin. Kort därefter drabbades hon av en psykos och blev inlagd på en psykiatrisk avdelning.

– Det var första gången hon hade kontakt med psykiatrin. Hon har alltid varit så frisk. På grund av pandemin kunde vi inte besöka henne, det var hemskt. Jag och min dotter stod i rabatten utanför sjukhusfönstret och tittade in på henne, berättar Hans.

Hon fick börja komma hem på permissioner. Hans trodde aldrig att självmord var en möjlighet, han sade till sina döttrar att ”kvinnor gör inte sådant.”

– Efter hennes död var jag tvungen att byta stödgrupp – från att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa till att vara efterlevande efter självmord.

Stöd i sorgen

Både Isabella och Hans beskriver hur självmordet följdes av en tid präglad av chock och overklighetskänslor. De har båda funnit stöd i samtalsgruppen som ordnas av Reseda (förening för psykisk hälsa), där de träffar andra som förstår deras sorg på ett djupt plan.

– I gruppen känns det som att jag får min tid med mamma. Där känner jag mig nära henne, säger Isabella.

Självmord är ofta svårt att prata om, och det kan leda till att människor omkring blir tysta eller undvikande.

– Det finns en skam kopplat till det. När någon dör i cancer vågar folk beklaga sorgen, men vid självmord blir folk ofta tysta. Kanske är de rädda för vilka känslor det kan väcka. Men det är som vilken annan sjukdom som helst, och jag tycker att man ska våga prata om det. Jag skäms inte, säger Isabella.

För Hans var reaktionen från omgivningen annorlunda. Hans fru var en social person, och efter hennes död kände han stöd och värme från både nära och avlägsna bekanta.

– Ryktet spred sig, och även personer som inte stod oss särskilt nära hörde av sig. Jag har aldrig försökt dölja vad som hände, säger han.

Bryta tystnaden

Trots att omkring 750 personer i Finland tar sina liv varje år, finns det stor okunskap om orsakerna. Många tror felaktigt att självmord är ett val eller ser det som en självisk handling.

– Jag brukade tänka att det var själviskt. Men nu vet jag att det handlar om en sjukdom som tar över allt. Människor som tar sitt liv ser ingen annan utväg, och ofta har de kämpat länge för att orka. De känner sig som en börda för sina nära och kära, säger Isabella.

Både Hans och Isabella betonar att det är viktigt att våga ställa frågor, även om det kan kännas svårt.

– I efterhand önskar jag att jag hade vågat fråga mamma: ”Tänker du på att ta ditt liv?”, trots att det är en obehaglig fråga att ställa, säger Isabella.

Hans har med tiden insett att det inte fanns något han kunde göra för att hindra sin frus självmord.

– Jag har varit ganska naiv. Nu, efter allt, har jag fått mycket kunskap om självmord. Jag inser att när någon har bestämt sig, så hittar de ett sätt. Som anhörig ska man inte känna skuld, säger han.

En del av livet

Sorgen förändras över tid, men den försvinner aldrig helt. För Isabella har de smärtsamma minnena så småningom balanserats av ljusa stunder med mamman, och i dag pratar hon ofta med sina barn om deras mormor.

– Jag kan känna sorg över att mina barn aldrig fick uppleva den friska versionen av sin ”mommo”, men nu kan jag se tillbaka på de fina minnena, säger hon.

Stödet från familjen och möjligheten att prata om sorgen har varit avgörande för både Isabella och Hans.

– Man behöver gå igenom sina tankar och känslor, gång på gång. Att älta är inte negativt när det gäller sorg, säger Hans.