Januari 2022. 65-åriga Les Husell är på resa i Spanien. Han känner att något inte står rätt till. Det är inget nytt, sedan en tid tillbaka är det något som inte stämmer. Orken är slut, han orkar inte gå uppför en trappa utan börjar hyperventilera. Han kommer hem, men det blir inte bättre. Han är ”skitdålig”. Anhöriga uppmanar honom att uppsöka akuten, men han är envis. När han väl åker in har han ett infektionsvärde på 360 i kroppen.

Kontakten med sjukhuset är i absolut sista sekund. Om han kommit en dag senare hade han troligtvis varit död.

Han blir inlagd på en vårdavdelning och ett par dagar senare på intensiven. Efter en dag sövs han ned och sätts i respirator. Man beslutar att skicka honom till Åbo för vård. Men han är i så dåligt skick att han inte klarar en helikopterfärd. I stället beställer man ett specialutrustat flyg med läkarteam från Sverige som flyger honom till Åbo.

På Åbo universitetscentralsjukhus vårdas Les Husell i respirator. Läget är allvarligt.

En ljus, grön dal

Maj 2022. Förmiddagssolen är stark. Det är kyligt i luften, men skönt i lä. I delarna av en omgjord snipa vid Slemmerns strand sitter Les Husell. Här, på Båtnabben i norra Mariehamn, tillbringar han gärna sina dagar. Tempot är makligt, lungkapaciteten är endast 50 procent och han går på mediciner. Men han lever. Och för det är han oerhört tacksam.

– Jag går på röntgen med jämna mellanrum och lungkapaciteten blir tio procent bättre i månaden. Det går åt rätt håll.

Les Husell låg på sjukhus i sju veckor, varav en i respirator. När han kopplades ur respiratorn hade han fruktansvärda hallucinationer på grund av medicinerna, men just den upplevelsen får stå tillbaka för något helt annat. Under tiden Les Husell var i respirator befann han sig i ett fantastiskt landskap inte likt något annat han sett.

– Det var ett så vackert ställe. En ljus, grön dal med ljusgröna fåglar och ljusgröna djur. Och jag bara gick runt och trivdes, säger han och ler.

I dalen fanns inga andra människor, och det hördes heller inga ljud. Djuren var afrikanska och miljön lite åt det tropiska hållet.

Ingen tidsuppfattning

Les Husell har fått rådet att vara öppen och prata om sin upplevelse för att bearbeta det som hände.

– Jag har pratat med precis alla som orkar lyssna. Och det är många.

Han säger att han inte är ensam om att ha besökt den gröna dalen. En vän till honom som också haft en nära döden-upplevelse har varit på samma ställe.

Var du i något ögonblick död?

– Jag vet inte, jag har inte frågat. De påstod att jag var så illa däran att ingen människa kan leva med de där infektionsvärdena.

Hur länge han var i dalen kan han inte svara på. Var han där hela veckan eller bara en stund? Han har inget tidsbegrepp.

– Jag vet bara att det var så underbart.

Vad som triggade i gång det hela vet han förstås inte heller, men han är övertygad om att han fått uppleva en glimt av livet efter detta.

– Absolut.

Fortfarande i paradiset

Händelsen har förändrat Les Husell som människa. Den Les som sitter med kaffekoppen i handen inne i strandboden ”Nubbebo” är inte samma person som satt här för ett halvår sedan. Han säger att han har blivit mycket känsligare efter sjukdomsattacken, och han rörs ofta till tårar.

– Jag gråter av lycka. Men sån är jag nu, säger han och ler.

Trivs du bättre med dig själv?

– Utan tvekan! Jag tycker fortfarande att jag är i paradiset. Jag har insett att jag gör ju bara det jag älskar att göra.

Utanför växer de lila och gula penséerna som planterades av frivilliga krafter tidigare i våras, utanför strandboden går en man som kommit för att gräva för en dansbana, han väntar på att vi ska bli klara; projekten avlöser varandra på Båtnabben. Den här platsen är terapi, säger Les Husell.

– Ofta bär de fram en stol åt mig, så sitter jag och pekar och säger vad de ska göra, säger han och skrattar.

Som pensionär kan han ta dagen som den kommer, och behöver inte bry sig om att gå till ett jobb och tjäna ihop pengar. Får han ett infall på morgonen är det bara att följa det. Han tar inget för givet och njuter av livet, även om han ibland får backa för att orken tryter.

– Läkarna säger att jag får anstränga mig så mycket jag vill. Kroppen säger själv stopp.

Vad som triggade i gång lunginflammationen vet han fortfarande inte.