Dagens bild är åter hämtad ur Bengt Ellings diasamling. Han har påpassligt dokumenterat Micklas ria under rivning i Vestansunda för omkring 60 år sedan. Riaruinen är verkligt dramatisk och ser nästan ut som en gapande drake. Halmtaket fladdrar i vinden och en uppställd vedkap i förgrunden vittnar om att det gamla huset nu skall slaktas. Observera diket i bildens förgrund. En del av byvägen rätades ut på 1960-talet och därför är diket nygrävt.
Många rior såldes till husbyggare i Mariehamn efter andra världskriget. Min hemgårds ria, Södra Bentes i Önningeby, blev till exempel byggmaterial för min farbror Tor Ekströms stadsgård vid Skillnadsgatan. Man gjorde då så kallade tavlor eller ritverken av stockarna. Dessa tavlor med järnbeslagna hörn användes som byggelement, oftast så att stockarna blev stående mellan fönsteröppningarna och liggande över och under fönstren. Det här var en byggmetod som började användas redan före första världskriget då man återanvände gamla timrade hus för nybyggnation. Det var ett snabbare byggnadssätt än att knuttimra på gammalt vis. Husen blev dock inte lika täta som vid liggande knuttimring.
Förr fanns det lika många rior i byarna som det fanns gårdar – nästan i alla fall. Ibland samsades två gårdar om en ria, men det var inte särskilt vanligt. En rias funktion kanske måste förklaras för dagens unga generationer – det var ett hus där man torkade säd. Rian saknade skorsten, man eldade i stora knappelstensugnar och röken fick långsamt singla ut genom halmtaket.
Säden torkades otröskad i rian och när den var torr skulle den arbetsdryga tröskningen vidta. Ett gammalt sätt att tröska var att använda slagor; träklubbor som var fästa med ett läderband vid långa skaft. Ett litet yngre tröskningsmetod var harptröskningen där man slog ur säden genom att slå med ”harpträn” på säden som låg upplagd på harpan, en träram på ben med infällda spolar. (Det är troligen en harpa som syns liggande snett mot riväggen till höger på bilden). Tröskningen automatiserades då hästvandringar konstruerades vid riorna: ett horisontellt hjul drevs av hästar som gick i cirkel runt hjulet, vilket drev tröskverket. Den ritorkade säden hade en särskild röksmak som även smaksatte mjölet vid brödbakning. Det berättas också att så länge man ritorkade säden behövde man egentligen inte beta säden (att applicera växtskyddsmedel direkt på fröet innan sådd).
På Jan Karlsgården finns en åländsk ria med vandring bevarad. Den har dock ett tak som mer liknar ett norrländskt stråtak än det mellansvenska som var legio på Åland, medan fä- och fårhuset samt oxstallet har fått sydsvenska stråtak som aldrig förekommit i landskapet! Riorna byggdes alltid en bit från övrig bebyggelse på grund av brandrisken, men det var ändå rätt sällan de brann. Man visste tydligen hur man skulle hantera elden. Bastubyggnaderna och smedjorna placerades av samma orsak också gärna en bit från de övriga gårdsbyggnaderna.
Fotnot: Tack till Karl-Anders Mattas och Gyrid Högman för information om Vestansunda samt Rainer Kronstam för uppgifter om rior och tröskning.
Kjell Ekström
