Just nu sitter Emma Björkman Molin i skolbänken igen, men hon har lång erfarenhet av att jobba med våldsutsatta, utövare och anhöriga, först inom socialtjänsten och senast på Alla kvinnors hus i Stockholm, en organisation som erbjuder såväl stöd och rådgivning som skyddat boende. Hon har arbetat som kurator och chef, föreläst och utbildat andra. Hon har kort sagt sett det mesta. Och även om alla fall är unika finns det en gemensam nämnare för de våldsutsatta kvinnor hon mött:

– Begränsning och anpassning. De har förlorat inflytande eller makten och kontrollen över sitt eget liv.

Våldet trappas många gånger upp i det vi kallar normaliseringsprocessen, säger hon. Det är en gradvis gränsöverskridning där det som först verkar absurt eller onormalt blir till vardag. Men ibland är det tvärtom. Tidigt i relationen händer något stort som sätter tonen för hur förhållandet utvecklas. Den utsatta chockas och tänker att det var en engångsföreteelse.

Varför accepterar man det och stannar kvar?

– Det handlar om något så teoretiskt som strategier. Den våldsutövande personen kanske bedyrar och lovar, säger att det ska inte ska hända igen, visar ånger, säger förlåt. Jag som utsatt försöker hitta sätt för hur vi kan gå vidare, och förklaringar till vad som hände.

Partnern får en ny chans?

– Visst! Och här handlar det inte bara om en ny chans utan, beroende på hur relationen utvecklar sig, chans på chans på chans. Jag kanske känner mig ansvarig. Jag borde ha förstått att inte pressa eller tjata, eller gjort annorlunda.

Både våldsutövaren och den utsatta har sina strategier, enligt Emma Björkman Molin. Den som utsätter hittar en strategi för att vidmakthålla kontrollen över sin partner – i grunden en rädsla för att bli lämnad – och den utsatta hittar vägar för att man ska klara av den här prövningen tillsammans. I vissa fall är det medvetet. Våldsutövaren vet ofta vilka knappar hen ska trycka på för att väcka sympati eller empati.

Bygga upp sig själv igen

Förutom att livsutrymmet begränsas – socialt, ekonomiskt, emotionellt – vittnar utsatta om att deras personlighet förändras. Är man en rolig och social person som andra tycker om kan det vara ett hot mot partnern, förklarar Emma Björkman Molin.

– Och de egenskaperna behöver förändras eller kontrolleras. Med tiden hittar jag också sätt att anpassa mig, och skala av delar av mig själv.

Efter en separation, när det finns utrymme för att bearbeta det man varit med om, beskriver många det här som en sorgeprocess; man sörjer den man en gång var.

– Jag tror det finns en föreställning om att bara man lämnar relationen blir allt frid och fröjd, men för många är det då det stora arbetet börjar: att bygga upp sig själv igen.

Men hur kommer det sig att kvinnor som i grunden är starka och säger ifrån när någon behandlar dem illa ändå hamnar, och stannar, i destruktiva relationer? Emma Björkman Molin kallar det en falsk trygghet.

– Jag kanske har satt ner foten, och även blivit hörsammad, och då kanske jag tänker att nu blir det bra eftersom han lyssnade. Det använder jag som ett gott exempel, jag hittar lösningar eller försök till lösningar. På så vis kan relationen fortgå och utvecklas.

– Men det är viktigt att komma tillbaka till att de strategier som min partner använder är framgångsrika, det handlar mycket lite om vem jag själv är i relationen.

Tredje sektorn viktig

En del klarar av att på egen hand, tillsammans med vänner och anhöriga, bearbeta sina upplevelser. Men Emma Björkman Molin understryker att samhället faktiskt har en skyldighet att hjälpa. Dels är det viktigt med det psykosociala stödet, det vill säga samtal för att bearbeta det man är eller varit med om, dels en konkret plan för hur man lämnar relationen och vilka insatser som krävs. Förutom det stöd som Kommunernas socialtjänst (KST) kan erbjuda anser hon att tredje sektorn spelar en viktig roll.

– Dels för att möta upp de som inte vill kontakta socialtjänsten, dels för att det finns en större rörlighet eller frihet hos tredje sektorn jämfört med en myndighet.

De våldsutsatta kvinnorna som Ålandstidningen talat med säger att de skulle behöva hjälp att strukturera allt praktiskt när de lämnat en relation, till exempel hos en koordinator. Emma Björkman Molin lyfter Marak-samarbetet (mer om det i en senare artikel) som ett gott exempel. Men hon efterlyser samtidigt en dedikerad kvinnofridssamordnare, alltså en socialarbetare som arbetar strukturellt enbart med de här frågorna.

Omtanke är a och o

På Åland finns ett skyddat boende, Tallbacken i södra Mariehamn. På ett skyddsboende är det viktigt med tydlighet och transparens, säger Emma Björkman Molin. Det ska finnas pärmar med information som kvinnorna kan gå tillbaka till och läsa, eftersom det är svårt att tillgodogöra sig muntlig information i en kaosartad situation.

På plats behöver också finnas ”första hjälpen”-kit med kläder och hygienartiklar så att man klarar de första dygnen. Men också frågan: vad behöver du nu, känslomässigt och konkret?

– Det är inget som kan vänta, det bör ske omedelbart. Dels för att trygga personen, dels för att smida medan järnet är varmt.

I en orosanmälan till myndigheterna nyligen pekade Ålands feministparaply på bristen av empati hos personalen på Tallbacken. Enligt Emma Björkman Molin är omtanke och omsorg a och o. Och där gäller det för personalen att känna av vad enskilda personer behöver.

– Alldeles oavsett vad det är för verksamhet behöver anställda känna att de har tillräckligt med kunskap, att de är trygga i hur de ska ta sig an situationer – både konkret i arbetet med personer i kris, men också hur de tar hand om sig själva när det akuta blåst över. I grunden handlar det om rutiner, kompetens och ledarskap.