Anja Liubarska är född och uppvuxen i östra Ukraina, men flyttade senare till huvudstaden Kiev. Där bodde hon tillsammans med sin man och dottern Daria Serhiienko, 5 år, fram till kriget bröt ut. Hon var då höggravid.

– Vi tänkte först stanna i Kiev, men läget blev så pass allvarligt att det blev farligt att stanna kvar där, vi behövde fly, säger hon.

I Ukraina gäller värnplikt för alla män, och när Ryssland invaderade landet blev det obligatoriskt för alla män som varit i militären att stanna kvar och hjälpa till. Anjas man har hälsoproblem som gör att han inte behövde gå i militären, men han saknar papper på detta. Därför kunde han inte komma med Anja och dottern.

 – Det var hemskt, vi ville vara tillsammans som en familj, och med tanke på att jag var gravid ville jag inte göra den här resan ensam, säger hon.

Hon och dottern började sin resa från Kiev till västra Ukraina den 2 mars, där en passage till Polen fanns.

 – När vi kom fram till den polska gränsen var det ungefär en kilometer man behövde gå för att komma över, och jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Som tur var lyckades vi få skjuts över i bil av en ukrainsk man, säger hon.

I Polen behövde de sedan stanna i några dagar. Det var då klart att de skulle försöka ta sig till Åland.

 – Min man och jag har flera vänner på Åland som vi har varit och besökt nästan varje år. När kriget bröt ut tog Erik Lindholm och Gerd Lindblom kontakt med oss och bad oss att komma till Åland och sade att vi kunde bo hos dem, säger hon.

Frågan var bara hur de skulle komma till Åland. De hade dock tur, de fick kontakt med ålänningen Karl-William Rundberg som åkt till Polen tillsammans med sin fru, och de fick därmed åka med dem hela vägen till Åland.

 – Vi kom fram till Åland den 11 mars och därmed blev det en resa på ungefär en och en halv vecka, säger hon.

Nöjd med förlossningen

På Åland blev Anja och dottern inkvarterade hemma hos Erik och Gerd på deras gård i Borgboda i östra Saltvik. Redan dagen efter de anlänt åkte Anja på en hälsokontroll för att se att allt stod rätt till med henne och barnet i magen. Efter bara en vecka på Åland födde hon sin son Miroslav Serhiienko den 18 mars.

 – Jag hade pratat med några ukrainska kvinnor på Åland innan som sagt att jag inte behövde vara orolig och att den åländska sjukvården är mycket bra. De hade rätt. Jag fick en väldigt bra förlossning med läkare och barnmorskor som lyssnade på mig och tillgodosåg mina krav, så jag är väldigt nöjd, säger hon.

Hon ser flera skillnader i den åländska och ukrainska förlossningsvården.

 – Här på Åland upplever jag att läkare och barnmorskor lyssnar på en och är mer förstående. De ger också rekommendationer och hjälper mer individuellt i hur man ska sköta och ta hand om sitt barn. I Ukraina är det läkarens ord som gäller och gör man på fel sätt kan man bli utskälld, säger hon.

Hon är också fått mycket hjälp från sjukvården.

 – Vi har varit på kontroller med båda barnen och jag har fått kläder, mat och blöjor säger hon.

Via vänner och bekanta på Åland har de även fått fler barnkläder, barnvagn, en säng, blöjor och till och med en bil att åka runt i.

 – Jag är väldigt tacksam för all hjälp, det har varit till stor nytta, säger hon.

”Självklart att hjälpa”

Enligt Gerd Lindblom var det självklart att ta emot Anja och hennes familj.

 – Det var vi som insisterade på att de skulle komma hit. Vi kände att det inte var säkert för dem att bo kvar där efter allt man sett och hört på nyheterna, säger hon.

Hon och hennes man Erik lärde känna Anja genom deras vän Sune Häggblom, som också är nära vän med Anjas man.

 – De träffades i Kiev som barn och blev vänner, sedan har min man rest mycket till Sverige och Åland för att hälsa på Sune och andra vänner, säger Anja.

Gerd menar att det har varit mycket administrativt att sköta i och med familjens resa, och det har ringts en hel del samtal till olika myndigheter och organisationer.

 – Stundtals har det varit ganska krångligt då ingen riktigt har vetat hur man ska gå till väga, men vi har fått mycket hjälp och stöd från exempelvis Ukrainahjälpen på Åland och Ålands polismyndighet, säger hon.

Svårt att hantera saknaden

Trots att familjen trivs bra på Åland är hemlandet saknat.

 – Jag har ofta kontakt med min man och han säger att det är mycket oroligheter i området där vi bodde. Självklart är jag rädd att det ska hända honom något, säger Anja.

Dottern går på dagis några gånger i veckan, där hon får lära sig svenska och leka med andra barn.

 – Hon har mycket stress i och med allt hon upplevt. Att behöva fly från sitt hemland och tryggheten är svårt för ett barn att hantera. Därför brukar vi ta dagen lite som den kommer, om hon inte vill gå till dagis en dag behöver hon inte, säger Anja Liubarska.

Sen Anja kom till Åland har hon börjat måla en del. Daria visar stolt upp mammans verk, trä och keramiktavlor föreställande olika mönster, fåglar och blommor.

 – Det är ett bra tidsfördriv, hemma i Kiev hade jag inte tid att måla, men nu har jag det, säger hon.

Hon hoppas kunna återvända till Ukraina i framtiden, men Åland börjar nästan kännas som hemma nu.

 – Jag är väldigt tacksam över att jag fått komma hit och för all hjälp jag fått, människorna här är väldigt snälla och hjälpsamma, säger hon.