Vid Nabbens mattvätt i Mariehamn är Petra Westergård ute och går med elvaåriga hunden Thila, som glatt hoppar mellan lövhögarna. Hon är här för hålla koll så att det finns vatten till fåren.

Att det går mot mörkare tider bekommer henne inte alls.

– Jag tycker att det är underbart när det blir mörkt, man slipper se så mycket folk, säger hon med ett skratt.

Petra Westergård håller samtliga fyra årstider högt men erkänner att hösten lockar lite extra.

– Många tycker att det är jobbigt när mörkret kommer men jag trivs otroligt bra då det är kolsvart, helst ska man inte se handen framför sig.

Hon tror att kärleken till mörkret har att göra med att hon under många år har bott ute på landet, och därmed sluppit allt som följer med att vara stadsbo som det konstanta bakgrundsljudet, tända lampor och folkmängder.

– Jag brukar vakna med ljuset.

Har du några tips till de som tycker det är lite jobbigt med det här mörkret, som du omfamnar?

– Jag väljer att njuta av det i stället för att tycka att det är jobbigt.

Vid Ramsholmens naturreservat i Jomala märks endast de kossor som nyfiket spanar in de nya gästerna vid sin gård. Här, vid vattnet, kan vissa träd fortfarande ha gröna löv medan andra bytt till den röda färgen och en del har redan tappat hela sin blomstring.

Njuter av färgerna

På Lilla Holmen i Mariehamn är det betydligt mer full fart. Inte minst för Kristiina Sonntag som är ute på promenad tillsammans med barnbarnen Arvid Sonntag-Lamberg, sju år, och Ida Sonntag-Lamberg, fem år. Storebror Arvid är extra pepp att springa omkring ute efter att ha mått lite kymigt de senaste dagarna.

– Det här är mina bästa årstid, säger Kristiina Sonntag och gestikulerar över området.

– Titta hur vackert det är, alla färger! Och den här årstiden är ju rönnen världens vackraste.

Att det blir lite mörkare tar hon med en klackspark. Som morgonmänniska väcks hon klockan sex när larmklockan ljuder, innan hon njuter av en lång frukost. Något man kan unna sig som pensionär.

– Och när jag sätter mig ner tänder jag ett ljus.

Vad gäller de allt kyligare dagarna välkomnar Kristiina Sonntag, som föddes i Helsingfors, dem med öppen famn.

– Jag har varit söderut en gång, Mallorca, aldrig mer. Ska jag resa någonstans är det norrut. Min dröm var att jobba i Lappland och jag var ett år i Kiruna men så träffade jag en ålänning och flyttade hit.

5.000–8.000 steg

81-årige Calle Backman har samma frekvens på gångstavarna som en redigt skicklig trummis, här är inte åldern ett problem för att hålla i gång.

– Jag går 5.000–8.000 steg per dag och sedan blir det badminton ett par gånger i veckan och pingpong en gång i veckan.

Hinner du med något annat än att träna?

– Jo, jag hinner med att äta också, säger han med ett varmt leende.

Rutinerad som han är med sin gång klär han sig efter väder för att få in sina dagliga steg. Och när det blir allt färre ljusa timmar gäller det att vara ute då chansen finns att suga åt sig lite D-vitamin från solens strålar.

– Man kan få en lätt depression då mörkret kommer och man inte gör något åt det. Mitt tips är då att kalla goda vänner till sig, dricka en kopp kaffe och pokulera. Sedan är det viktigt att inte fantisera om att man måste åka söderut.

När hösten gått över till vinter drar Calle Backman på sig pjäxorna och dess tillhörande längdskidor.

– Då försöker jag få ihop, beroende på väder och vind, 300–400 kilometers åkning på en säsong.

Vid Lilla Holmens badstrand har några tappra redan gjort sitt lunchbad medan andra är på väg ned i det blöta.

Gunnel Simolin njuter av solen efter sitt dopp.

– Jag badar året runt men inte varje dag, det beror på vädret, säger hon.