Egentligen har Göran Dahl insett att jobbar emot sig själv. Ju större intresset för bomärken blir, desto färre föremål kan det hända att han får skänkta till sitt museum. I närmare 50 år har han samlat på föremål med bomärken. Nu är han uppe i 2.590 föremål, inräknat föremålet som står på trappan och ännu inte har hunnit komma in i museet.

Det är en vacker sensommardag i Saltvik, Ovanåker. Regnet har tagit en paus, precis som Göran. Han sitter vid köksbordet och hustrun Gladys sitter i gungstolen och läser en tidning. Hon finns i bakgrunden och svarar när han vill dubbelkolla något årtal eller liknande. De gör allting tillsammans, visar det sig.

I övrigt har makarna fullt upp med förberedelserna inför skördefesten. Den här tiden på året tar detta den mesta av deras tid. Otaliga gånger har de deltagit. Så pass många att Göran blir osäker på exakt hur många gånger.

– Säkert 25 gånger, slår Göran fast efter konsultation med hustrun.

– Vi har väl varit med sedan starten. Bara två gånger har vi inte varit med. Alla försäljare som säljer här under Skördefesten hjälper också till. Senast hade vi 7.000 besökare på tre dagar. Unga människor kommer hit och vi lever upp, säger han och uttrycker tacksamhet över att de därigenom också tar steget in i museet.

För där och då, under skördefestdagarna, hittar också många in till hans bomärkesmuseum – även de som kanske inte annars skulle ha hittat dit. Inte minst unga människor, berättar han.

Intresse i 50 år

Sedan 1975 har Göran samlat på bomärken. Ett par år innan dess hade hans intresse väckts vid en auktion i Lemland. Göran hjälpte till på auktionen där den legendariske ”Ollas-Nisse” var mäklare, och han reagerade på alla identiska inristningar.

– Jag tänkte, vad är det för märke som är på alla föremål?

Det här var i en tid när intresset för gamla föremål måhända var ganska svalt och okunskapen och ovetskapen om bomärken ganska tunn. Göran började göra ett teoretiskt forskningsarbete och köpa på sig grejer på auktioner, företrädesvis med bomärken på.

— Eller egentligen inte bara för bomärken, men eftersom jag var på auktioner så passade jag på. Det var en bekant som tyckte att jag borde ha ett museum. Då började jag samla ännu mer målmedvetet.

Ibland kommer någon till Göran med sina föremål, ibland får han tjata sig till dem.

– Det finns de som säger ”de får det bättre hos dig än hos mig”. Det är ett ansvar det där.

Från alla gårdar

Numera är ålänningarna generellt rätt medvetna om bomärken. I allmänhet, däremot, är det inte helt självklart.

Bomärken var ett ägar- och igenkänningsmärke från tiden innan skrivkonstens utbredning. Men användningen fortgick även efter att de flesta hade lärt sig. I skärgården har de använts längre än på fasta Åland.

För Göran har mycket av hans arbete kring bomärkena handlat om att ”fara i kring” för att samla ihop dem – också i skärgården. I början tyckte han att det var jobbigt det där, med att bara knacka på hos folk. Efter ett tag bekymrade det honom inte alls längre.

Från Kökar har han lyckats samla bomärken särskilt väl. Där är alla bomärken olika. Han har ett föremål från varje gård, men inte från alla torp, säger han och visar på några kräftburar och vikten av att bomärken fanns på just dessa.

Fortfarande finns det dock vita fläckar.

– Inte någon stor, men lite här och där, säger han om de små luckorna därifrån bomärken saknas i hans samling.

Det flesta föremål är från mitten av 1800-talet men ett föremål är från 1722. Och det visar sig att det här med föremål, kunskapen om dem, är någonting Göran har fått lära sig. I bomärkesmuseet finns föremålen grupperade kommunvis. Om någon frågar honom om ett bomärke är det ungefär 50-50-procents chans att han vet direkt vilket det handlar om. Göran visar på Ålands mest invecklade bomärke som kommer från en Saltviksgård för att sedan förklara att många är ganska lika.

– Med ett kors eller kryss, säger han och visar med händerna och pekar också på ett bomärke där strecken korsar varandra.

– Meningen var ju att de skulle vara olika i samma trakt, men ibland om man flyttade tog man bomärket med sig.

Tröttnar aldrig

Görans bok ”Bomärken på Åland” från 1994 tog egentligen sin början efter ett samtal med den tidigare landstingsmannen Eliel Persson.

– Jag frågade om han kände till några bomärken här i byarna, men han kände bara till det på den egna gården, och han sa: ” Det här kan ju du samla in”.

För den egna boken hade han boken från Medelpad som mall. När den var färdig fortsatte han källforska om Åboland. Fältarbetet fattades och han fick hjälp av Helga Rajala med detta. Så det blev det en bok om åboländska bomärken också. För ett par år sedan blev den klar.

Tröttnar han då aldrig på bomärken?

– Nää, säger han bestämt men erkänner också att det var rätt mycket som blev lite avslaget i och med coronapandemin.

– Bomärket är det viktiga, men någon gång blir det tvärtom, säger han om föremålen i det nya museet som nu har fått mer framträdande platser. Väggarna är fyllda av allehanda bruksföremål, kommunvis grupperade.

I ena änden hänger föremålen från Eckerö och Brändö invid varandra. På nätstickornas form blir olikheterna i föremålen extra tydliga – hur långt ifrån varandra geografiskt kommunerna ligger. Göran inflikar att Eckerös påminner om Roslagens.

Numera har bomärken också fått nya roller. Göran har samlat material för att visa på hur de kan användas i dag – i allt från tatueringar till visitkort. Samtidigt slår han ett slag för skyltar med gårdsnamn och bomärken, och exemplifierar med Singö i Roslagen där det förekommer. Han berättar vidare om sammanträffanden som när ett par besökte museet och fick se bomärke på föremål från gården de hade köpt i Roslagen.

Pensionerad jordbrukare

Hur det kommer sig att den egna gården heter Cederbergs medan han själv heter Dahl i efternamn, förklarar Göran med att den kommer från hans mammas släkt.

– Mamma var född Cederberg. Dahl har jag efter min pappa.

Göran var enda barnet och det var självklart att han skulle ta över gården Cederbergs i Ovanåker. Han och Gladys sålde bort korna och satsade på potatis- och sockerbetsodling. Nu är de pensionärer. De odlar gräs åt Haga kungsgårds kobesättning. Och så har de ett naturbete för ungdjur liksom uthyrningsstugor.

Där, på gårdens naturbeten, betar nötkreatur från Haga kungsgård och intill finns uthyrningsstugorna. Göran lovordar de långtidshyrande gästerna som sköter sig själva och inte räds djuren de har som grannar.

Mätte väderkvarnar

Den väderkvarn som finns på gården i renoverat skick fick Göran köpa efter ett besök i en av alla de gårdar han besökte vid sitt jobb med att mäta just väderkvarnar. En period hade han nämligen en tjänst där han mätte upp väderkvarnar på Åland för museibyråns räkning. Väderkvarnen kommer från Snäckö och har monterats upp här i Ovanåker.

Tidigare var väderkvarnar ett stort intresse, men i dag har det specialintresset fått ta ett steg tillbaka. Däremot samlar Göran fortsättningsvis på frimärken med dylika på och har kontakt med andra i världen som gör detsamma.

På vintern blir det en hel del skogsarbete. Göran kör ut virke åt sig själv, i den egna skogen. En gång i månaden åker han på månadsträff med lantmannagillet och tillsammans med hustrun försöker han också gå 20-30 minuter om dagen, på motionsbanan intill.

De gör, som sagt det mesta tillsammans – han och hustrun Gladys. Det sorteringshus som tidigare inrymde bomärkessamlingen har nu fått bli en loppis. Tillsammans med hustrun tar han emot loppissugna besökare. Och det blir många olika möten. Bägge berättar om intressanta personligheter de har mött, och om olika berättelser de har fått höra. De har bägge ingenting emot att låna sina öron till de som besöker dem.

Göran läser också en hel del, mest historiska böcker. Han köper allt åländskt han kan hitta. Dock inte inte romaner, om de inte har historia inbakat.

– Orkar folk skriva orkar jag köpa!