Jennie Roberts är tillbaka där allt började – i Stockholm. Cirkeln är sluten. Och nu är hon delägare till en frisörsalong i centrala Stockholm, belägen i en sekelskiftesbyggnad invid Johannes kyrka på Norrmalm.

Julen är i antågande och på Kungsholmen, där Jennie bor, myllrar det av söndagsflanörer och julshoppare. Hon trivs. Med myllret, med människorna, med fart och fläkt och puls – alla tider på året. Julen kommer hon dock att fira på Åland, som vanligt, hos de före detta svärföräldrarna. I hela sitt vuxna liv har Jennie bott på Åland. Redan efter nian gick flytten till Åland för studier på frisörlinjen. Hon visste tidigt att hon skulle flytta hemifrån så snart hon kunde.

Jennie växte upp i Hallstavik, men föddes i Stockholm.

– Jag bodde här tills jag var fyra år. När jag var två och ett halvt flyttade jag till en fosterfamilj tillsammans med min lillasyster, och när jag var fyra och ett halvt flyttade vi till en fosterfamilj i Hallstavik, berättar Jennie.

– Vi är inte släkt, men det är den familjen jag har, säger hon om fosterfamiljen, samtidigt som hon sammanlagt har tolv syskon om hon räknar in alla fostersyskon och biologiska syskon.

– Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Ser framåt

Jennie visste inte av någonting annat, men samtidigt har hon insett – särskilt när hon själv fick barn – att hon inte hade samma relation till sina fosterföräldrar som de egna döttrarna har till henne. Sin biologiska pappa träffade hon första gången när han var 60 år, på sin biologiska mammas initiativ.

– Hon var döende då.

– När jag var yngre längtade jag efter föräldrarna. Mamma var alkoholist och även narkoman när hon var yngre, pappa hemlös. Hon sa alltid att vi skulle få komma hem när hon blev bättre. Hon var periodare och kom inte alltid och hälsade på, fast hon hade lovat, eftersom hon var tvungen att vara nykter när hon kom. Säkert får man lite sår i hjärtat av det, funderar Jennie.

– Det var en besvikelse, gång på gång, när hon inte kom. Jag stod och tittade ut genom fönstret och väntade … Kanske kan jag upplevas som lite kylig, jag kan stänga av. Men jag ser framåt. In med det nya och ut med det gamla.

Mamman födde också en son, en lillebror, och han fick däremot bo hemma hos mamman och hennes nya man.

– Det gick inte så bra. Min lillebror hamnade på fosterhem när han var fem år. Det borde kanske ha skett tidigare.

Samma sak hände för nästa son, tio år senare, med ännu en annan pappa.

Flyttade hemifrån

Jennies uppväxt i Hallstavik präglades av fotboll, handboll och kompisar.

– Jag tränade alla dagar i veckan, utom fredagar, och så hade vi matcher på helgerna.

Hon blev tidigt van att klara sig själv. Till och från träningarna tog hon sig på egen hand. Där kunde hon känna skillnaden – mot kompisarna som hade sina föräldrar som skjutsade och stod vid sidan av och hejade på när det var match.

Jennie uppfostrades med fast hand och fick någon form av grundtrygghet. Även om socialen kom en gång i halvåret för en utvärdering kände hon aldrig någon oro över att hon inte skulle få stanna hos fosterföräldrarna. Samtidigt lärde hon sig tidigt att ta hand om sig själv, och kände därmed att hon lika bra kunde klara sig på egen hand. Tidigt visste hon därför att hon ville flytta hemifrån genast efter nian. Valet föll på Åland och frisörutbildningen.

– Skulle jag ha pluggat i till exempel Stockholm skulle jag ha pendlat, och jag ville flytta hemifrån. Och vi hade varit på Åland varje sommar på semester – på Kattnäs camping.

Yrkesvalet låg mellan polis, idrottslärare och frisör. Frisör stod som nummer ett på önskelistan.

– Jag var ju inte en sådan som gjorde andras hår, men jag hade ritningar med mig till frisören – över hur jag ville att det skulle se ut. Jag älskade att rita, teckna och skriva.

Ung mamma

På Åland var Jennie inneboende hos ett äldre par, tillsammans med en rumskompis. Hon trivdes med frisörutbildningen, men var besviken över att skolan var så liten.

– Den var mindre än min högstadieskola, säger hon skrattande.

Varje helg åkte hon hem till Hallstavik, inte minst för att tvätta kläder eftersom hon inte hade den möjligheten där hon bodde.

– Andra året fick jag och min rumskompis en lägenhet på Skarpansvägen. Utan dusch. Vi fick duscha i skolan.

Då, som 16-åring, träffade hon den som skulle komma att bli hennes man.

– Han var välinformerad om att jag inte skulle bo kvar på Åland. Inte på en ö i havet! Sedan så tyckte han att jag kunde söka sommarjobb efter att jag var klar, så att vi åtminstone skulle få en sommar ihop. Jag fick jobb på Hårstudio Chic.

Ett moderskapsvikariat på salongen höll henne kvar ännu lite till på Åland, och sedan blev det även jobb på Herrfrisyren och Salong Locky. Men när Jennie var 20 valde hon och sambon att flytta till Nordkap i Norge där de bägge jobbade under ett år – Jennie som frisör.

– Det var inte så farligt att bo på Åland efter det, säger hon småleende med hänvisning till att Nordkap som hade ännu mindre befolkning och var ännu mer stillsamt under lågsäsong.

Under tiden i Norge blev Jennie gravid. Att hon ville ha barn ung visste hon också tidigt. Kanske hade det att göra med önskan om en egen kärnfamilj. Två barn ville hon ha innan hon fyllde 25. Och så blev det. Efter att ha varit mammaledig sex månader började hon jobba hos Peter Enberg på Klippupp. Småningom hamnade hon på Hårkompaniet som senare blev Saxess.

Nytt kapitel

För sju år sedan gick hon och maken skilda vägar efter 25 år tillsammans. Jennie flyttade från huset de hade byggt på Granholm och så småningom till ett radhus i Mariehamn. Hon skapade ett eget hem med utrymme för både henne och döttrarna. Och någonstans tyckte hon att det var skönt att bo i radhus. Det var som en lägenhet, men med terrass och lite krukor. För egentligen tycker hon visserligen om att ha en fin trädgård, men inte att underhålla den.

– Det är en neverending story med en trädgård.

Åren som frisör på Saxess rullade på. Och hon var van vid att kunna åka över till Stockholm och ”lufta sig”, och för att träffa släkten. Men under coronapandemin stängdes den dörren. Allt mer kände Jennie av det. Hon kände sig låg.

– Coronapandemin var ett ”mental breakdown” för mig. Jag var fast på Åland. Samtidigt kan jag tacka coronan, funderar hon så här i efterhand.

En stöttande hand på den här senaste livsresan har goda vännen Susanne Fagerström varit. Hon har hjälpt Jennie att planera livet kvartalsvis, och att skapa en vision över vad hon verkligen vill göra. Jennie skrev ner sina visioner och önskningar, och hade en ettårsplan. De första tre månaderna handlade om att börja meditera, äta nyttigt – att tänka på hälsan.

– För att bli stark fysiskt och psykiskt.

– Jag visste att jag ville hit, men trodde att det var ett omöjligt mål.

Nervöst pirr

Småningom visade det sig att de där stegen hon behövde ta inte var så svåra. Jobbet på Johannesplan 1 fick hon efter tips från frisörkollegan Jenny Sundström, som hade jobbat där men skulle flytta tillbaka till Åland. Jennie skickade iväg ett mejl till salongen i Stockholm. Lite öppet sådär – att de kunde höra av sig ifall de behövde en frisör.

– Det var ett roligt pirr, nervöst, säger Jennie om känslan när hon hade tryckt på skicka-knappen.

– Dag ett på mitt nya liv!

Det visade sig att ägarna för salongen ville träffa henne. I maj förra året åkte Jennie över med Eckerölinjen till Sverige. En resa hon har gjort otaliga gånger genom åren, men då inte hade gjort på ett och ett halvt år.

– Att sätta sig på Eckerölinjen … Det var som hemma. När jag kom över till Grisslehamn rann tårarna!

När hon sedan dessutom träffade sin syster rann tårarna ännu mer.

– Jag reagerade så mycket. Det var som ett lyckorus!

Jennie åkte vidare till Stockholm för att träffa döttrarna som redan hade flyttat till Sverige. Dagen därpå skulle hon på intervjun till salongen.

– Men jag vaknade med kristallsjukan och kräktes. Jag ringde till Susanne som påminde mig om övningarna jag skulle göra för att få kristallerna på plats. Och så fick jag skjuts till Johannesplan.

På salongen mötte ägarna upp och det visade sig att hon redan hade fått jobbet. Det behövdes ingen intervju. Jennie skulle bli ett bra komplement i salongen.

– Jag var inte beredd på det, men det kändes jätteroligt. Jag tänkte: ”nu börjar mitt nya liv”, så jag började arbetspendla.

Ett steg vidare

Efter midsommar 2021 började Jennie jobba på Johannesplan 1 sex dagar i månaden. Det var en annan miljö, hon fick se andra frisörer jobba, hon fick möjlighet att se och träffa nya människor och känna storstadspulsen.

– Åland har gett mig så mycket, säger hon eftertänksamt.

– Stabiliteten, närheten till naturen och alla fina vänner, och min exmakes familj.

– Jag firar jul med dem, inflikar hon om exmakens familj på Åland. För dem har hon inte skilt sig ifrån.

Hennes vänner är hennes mentala coacher. De har olika roller.

– En är business coach, en annan mental coach, någon kbt, och så har jag partyvännerna, säger hon tacksamt och inflikar att hon hoppas att hon ger dem något i gengäld.

– Det är en sådan rikedom att ha dem!

Jennie hade redan drivit salong och när hon fick frågan, tidigt i somras, om att köpa in sig i Johannesplan 1 blev hon både glad och chockad, och landande i att hon lika gärna kunde göra det. Hon kände att det var meningen. Hon sålde allt hon ägde och flyttade till Stockholm.

– Nu har jag köpt salongen här, och jag är på rätt plats, rätt tid, i livet. Allting är färdigt och vi planerar en nystart för den. Även om jag gillar salongen som den är nu, sober och stilren. Lokalen är ståtlig. Jag har hittat hem!

– Jag tänker bli en ja-sägare nu! Det leder en vidare i livet. Man missar så mycket roligt annars. Man har två liv. Det andra börjar när man upptäcker att man bara har ett!