Sedan oktober är Dominicus Björkstam stadsarkitekt i Mariehamn. Han är född och uppvuxen i Helsingfors och i Esbo, men bor sedan länge i Ekenäs där familjens hem ännu finns. Ambitionen är att bli ålänning.

– Nu är jag här på prov under ett halvår och pendlar till Ekenäs på veckosluten. Vi har tre vuxna barn, vår yngsta tar studenten i vår. Jag kommer inte att säga nej, säger han om förhoppningen att bli kvar och att han kommer att ge ett positivt besked om han beviljas en fortsättning efter provanställningen. Tidpunkten för att pröva på något annat i livet var rätt.

– Det kliar i fingrarna. Jag är så glad!

Redan som barn vistades Dominicus på Åland tack vare att hans systers pappa var ålänningen, skådespelaren, Rune Sandlund.

– Vi var mycket hos Runes föräldrar, säger han och beskriver minnesbilder från barndomen.

Egentligen skulle Dominicus bli ingenjör. Det var han övertygad om. Han och hans bror planerade att söka in till en utbildning tillsammans. Men efter studenten ändrade sig Dominicus plötsligt. Bara så där. Från en dag till en annan stod det klart för honom att det var arkitekt han ville bli. Första året kom han inte in.

– Då jobbade jag under ett år på en arkitektbyrå. Det rekommenderar jag alla att pröva på, säger han om möjligheten att pröva på yrkeslivet.

Inredning eller arkitektur

Dominicus valde mellan att bli arkitekt och inredningsarkitekt. Han kom in på bägge utbildningar, men valde det förstnämnda. Hans tanke var att han då ändå kunde göra även inredning, men inte vice versa.

– Jag älskar mitt yrke! Jag skulle inte ens byta nu efter 25 år.

– Stadsplanering är ett stort intresse. Jag lockas av att kunna påverka byggnadsmiljön i ett tidigare skede. Och när jag fick nys om det här jobbet … De sökte en person som mig och jag en stad som den här.

För Dominicus är en storstad som Helsingfors nämligen för stor att bo i. Visserligen uppskattar han utbudet av biografer och teatrar men takten, pulsen, passar inte honom. Därför var en stad som Ekenäs bättre – precis som Mariehamn.

– Jag träffade en flicka från Hangö och vi bosatte oss i Ekenäs, säger han om hur det kom sig att den havsnära staden blev platsen för familjens hem.

– I början jobbade jag på två ställen, i Helsingfors och i Ekenäs, men snart gick jag över till att jobba helt i Ekenäs.

Ekologiskt byggande

Under åren har Dominicus även jobbat som byggnadsinspektör i staden Raseborg. Så småningom kände han att där inte fanns några möjligheter att avancera. För att få större erfarenheter jobbade han för en arkitektbyrå i Helsingfors. Det har blivit en hel del bostadsplanering och planering av bostadsområden för honom.

– Men jag har aldrig arbetet med planläggning, förutom som konsult.

I den egna arkitektbyrån har Dominicus haft upp till tre anställda. l mångt och mycket har kärnan i hans arkitektbana genomsyrats av ekologiskt byggande och gammal byggnadsteknik.

– Jag tycker om att arbeta med händerna själv, säger han och berättar om när han skulle lägga in träfiberskivor i det egna huset och han fick uppleva glasull. Det bidrog än mer till hans övertygelse om nödvändigheten av att använda sig av naturmaterial.

Dominicus beskriver det paradoxala i att en arkitekt ofta inte vågar planera sitt eget hus. Så var det även för honom. I stället köpte han och hustrun ett 1950-talshus och byggde om det. Han pratar om lärdomsprocessen, och om hur han lärde sig att inte göra allt som han hade rekommenderat åt andra.

– Som att oljevax inte håller på en ytterdörr. Det är bättre att använda lack eller målarfärg, ger han som exempel på när visioner och verklighet inte alltid går ihop.

Han pratar vidare om renoveringen av gamla hus. Om hur det oftast lönar sig att renovera fönstren, men också om att han är så pass lat att han skulle välja aluminiumfönster – särskilt om huset ligger nära vattnet. Överlag lyfter han fram vikten av att lära sig vad som faktiskt fungerar för hus i ytterskärgården.

– Annars får man problem!

Fler tomter

Närmast i tid för arbetet som stadsarkitekt i Mariehamn ligger Svinö-/Styrsöprojektet. Han poängterar att det behövs fler bostäder och bostadstomter i Mariehamn.

– Det hjälper inte med små områden utan vi behöver större områden, understryker han och nämner området runt södra Lillängen och dessutom områden i norra Mariehamn som kanske har ett annat användningsområde eller är oplanerade.

– Vi får se vilka projekt vi får vidare, i vilken takt. Vi lider av samma fenomen som exempelvis Helsingfors. Vi har ingenstans att växa. Vi är inträngda. Det gäller att hitta nya användningsområden för områden som nu inte används så som de skulle kunna göra.

Dessutom menar han att man borde förenhetliga alla frimärksplaner och behandla kvarteren som större helheter. Han tror på utveckling, dock inte i Mariehamns absoluta centrum.

– Vi kommer troligen att fortsätta i samma fotspår, säger han och hänvisar till Folke Wickströms och Sirkka Wegelius tidigare väg.

Själv är han väldigt förtjust i södra Lillängen. Just nu hyr Dominicus en lägenhet på Norra Esplanadgatan, men han har också tittat på tomter i just södra Lillängen. Han gillar området och de ekologiska tankarna som genomsyrar bostadsområdet.

I samma spår

Dominicus lyfter på nytt fram föregångaren Sirkkas arbete och den positiva inställning han har erfarit.

– Jag suger i mig av henne! Det är en win-win-situation för alla. Grundidén är lika. Här finns en jättekunnig personal, säger han och blickar ut från det sitt arbetsrum, ut genom den öppna dörren mot kollegornas arbetsplatser.

– Jag känner ett jättebra stöd från personalen, plus mottagandet här i Mariehamn. Jag frågar, säger han om allt han vill och ska lära sig.

– Det är enda sättet. Mina styrka är att jag kommer bra överens med folk. Jag är social och berättar livligt om mig själv.

Om pendlandet hem till familjen i Ekenäs över veckosluten, säger han:

– Måndag morgon åker jag från Åbo, fredag eftermiddag åker jag tillbaka. Det blir en bra början på veckan och ett bra avslut, säger han om tiden på färjan då han kan passa på att jobba undan saker.

Han ser enbart fördelar med att bo och jobba i Mariehamn, och inte minst uppskattar han också närheten till Sverige och Arlanda varifrån familjen gärna tar ett flyg ut i världen. Dominicus gillar att resa till städer, vandra och att upptäcka nya ställen. Däremot är solsemester inget för honom. Familjen tillbringar alltid en eller ett par veckor i Lappland, varje år.

– Under jul och nyår var vi i Milano där äldsta sonen studerar.

– Senast var vi i Stockholm och den här gången promenerade vi inte, som vi brukar, utan hyrde cykel, säger han och beskriver radien som då kan utvidgas i upptäckarambitionen. Hyr bil gör han däremot inte gärna.

Trolleri och dans

Dominicus har också andra strängar på sin lyra, inte minst genom trolleriet som egentligen är hans andra yrke.

– Det började i tonåren. Jag lärde mig själv. När jag började studera grundade jag mitt första företag.

Allt började egentligen när han var barn och hela familjen, genom mammans jobb som skådespelerska, flyttade till Stuttgart ett tag. På gatan såg Dominicus en trollkonstnär som höll på med närtrolleri. Dominicus blev ivrig och pratade tyska med honom, fastän han egentligen inte kunde. Dominicus bestämde sig för att upptäcka närtrolleri. Det engagerar folk.

Han beställde litteratur från USA och lärde sig trolla. Han nämner dagens möjligheter att lära sig trolleritrick genom att se på YouTube eller liknande, men att risken finns att man då bara imiterar. Tillsammans med tre goda vänner har han underhållit på bland annat otaliga företagsevent. Fortfarande har han uppvisningar ibland, för samma kunder. Eller så kan det hända att han ger en trolleriupplevelse i stället för en bröllopsgåva.

Under hela Dominicus ungdom höll han även på med tävlingsdans, ända tills han började på arkitektutbildningen. Det handlade om tiodans som han också lärde ut.

– Sedan blev det salsa i något skede. Nu är det säkert sju år som jag inte har hållit på med dans.

Dominicus är dessutom körsångare. Även om han spelade violin och gitarr, trodde han egentligen inte att han kunde sjunga när han ändå lockades att provsjunga för Akademiska Sångföreningen, Akademen, under studietiden. Det blev en lyckad provsjungning och en plats som första tenor i studentkören.

– Det hör till en av de roligaste tiderna.

– Jag mår bättre när jag sjunger. Man får också bättre hållning och stöd, säger han och håller händerna på bukmuskulaturen och diafragman.

Samtidigt har han bestämt sig för att lämna dylika fritidsaktiviteter den kommande tiden till förmån för att enbart fokusera på jobbet.

– Första året blir det stadsplanering för hela slanten!