Det är nu över tio år sedan Salla-Mari ”Salla” Ketokoski flyttade till Åland. Salla som är finskspråkig i grunden var 22 och vill lära sig svenska – ordentligt. Redan tidigt hade hon vetat att hon ville lära sig det andra inhemska språket.

– Jag var mycket i Kimito som barn, hos morföräldrarna, och många barn där pratade svenska, berättar hon.

– Jag hade en plan. Att gå på Åbo Akademi i Vasa och bli lärare. Men jag klarade inte språkprovet. Och här är jag, säger hon skrattande om den tillfälliga vistelsen på Åland som inte alls blev särskilt tillfällig. Tanken med vistelsen var nämligen att den skulle ge henne tillräckliga svenskkunskaper. Visserligen nådde hon det målet, men samtidigt ledde den till att hon tio år senare bor på Åland.

Hästskötare på svenska

Vi backar ändå bandet för att få en inblick i hur Salla, som ursprungligen kommer från Salo, hamnade på Åland. Tack vare att Sallas morfar hade travhästar fanns hästar tidigt i hennes liv. Dock var Salla inte var intresserad av trav, däremot av hästarna i sig.

– Jag började rida rätt sent, men jag åkte på travhästarna i skogen, säger hon leende om det som inte var någon egentlig ridning och oftast var stunder då de här travhästarna för första gången hade en människa på ryggen.

Under högstadietiden fick Salla däremot ett presentkort av sin gudmor för att kunna rida tio gånger på ridskola.

– Sedan red jag oregelbundet. Jag var extremt blyg som barn. Det var jobbigt att åka till stallet. Jag ville så gärna, men vågade inte om inte gudmor var med. Senare åkte jag dit med ett kompisgäng.

Genast efter gymnasiet gick Salla en utbildning till hästskötare i Kimito. Utbildningen var svenskspråkig.

– Några månader var jag helt tyst. Sedan började jag prata, säger hon skrattande om tiden för hästskötarutbildningen och hennes svenska som på något sätt mognade inom henne.

– Det var också kompisarna där som hjälpte mig att komma till Åland.

Behövde få distans

Samtidigt blir hon allvarlig och förklarar bakgrunden till varför hon verkligen behövde komma bort från hemtrakterna.

– Jag hade det ganska jobbigt. Det var en av anledningarna till att jag flyttade till Åland, säger hon och det är tydligt att det är viktigt för henne att vara öppen kring vad uppväxten i ett alkoholisthem kan göra med ett barn.

Salla var fyra år när föräldrarna skilde sig. Även om alkoholen var en påträngande faktor som skapade en otrygghet var det ändå aldrig så att hon saknade basbehoven.

– Trots att min mamma hade alkoholproblem tog hon ändå hand om oss barn, men hon hade sina egna bekymmer.

Hon beskriver den osynlighet hon kunde känna som barn till två alkoholiserade föräldrar. Tilliten som ofta fick sig en törn.

– Min räddning var att jag flyttade och fick distans!

Första omgången på Åland varade i två år. Den ursprungliga tanken var att det skulle bli en tillfällig vistelse. Med hjälp av kompisar på hästskötarprogrammet hittade hon jobb på Åland via Ams. Till en början flyttade Salla hem till en familj i Saltvik. Hon var personlig assistent och tog hand om barnen. Snart skaffade Salla dock en egen lägenhet i Mariehamn, jobbade bland annat på KappAhl och trivdes jättebra. Sedan sökte hon in till en utbildning till Hippolog i Sverige, och kom in.

– Första året var vi i Flyinge i Skåne, inför det andra året flyttade hela klassen till Strömsholm. Utbildningen var totalt tre år. Jag trivdes jättebra. Första året var bäst! Då var det hästar sju dagar i veckan. Sista året gick det helt åt skogen, säger hon och blir allvarlig.

– Jag hade fått praktik på ett hoppstall i Holland. Två veckor in på praktiken hittades min pappa död och jag hoppade av utbildningen.

Tillbaka till Åland

Efter pappans död mådde Salla dåligt och kände sig samtidigt misslyckad som hoppade av utbildningen.

– Det blev bara för mycket för mig, säger hon om tiden efter pappans död.

– Jag brottades med att han valde alkoholen framför mig. Alkoholen var det viktigaste för dem, inflikar hon och åsyftar bägge föräldrar.

– Det är alltid hemskt att förlora någon, men att förlora sin pappa som är alkoholist. Bara någon som har alkoholiserade föräldrar förstår … Han hade varit nära att dö flera gånger tidigare.

Hon hade också själv hittat honom vid tillfällen då han hade varit nära att dö, för att sedan gå vidare som om inget hade hänt. Men den här gången var det på riktigt.

– Hjärnan kunde inte fatta det.

Salla återkommer till den där känslan av att han valde alkoholen framför henne. Det är nu sex år sedan hon förlorade pappan. Efter den omtumlande händelsen återvände hon till Åland.

– Jag kunde inte vara kvar där.

Redan tidigare hade Salla jobbat på Sleipner när hon i början av juni blev ridskolechef. Sonen Ludvig var fem månader och hon började jobba halvtid.

– Sambon var hemma. Han jobbar på sjön annars, säger hon och beskriver att det både har varit underbart och tungt att bli mamma, och inflikar med en beskrivning kring hur det ser ut att vara ensam förälder när den ena parten är ute på jobb.

Återvänder till studierna

Den sista januari lämnar Salla ifrån sig jobbet som ridskolechef. Efterträdaren är klar.

– Jag har röjt vägen för henne. Det kommer att gå bra!

På julafton fyllde sonen ett år. Salla ska nu fokusera på att vara mamma och göra klart studierna i hippologi.

– Jag vill vara en bra mamma. En mamma som mår bra och orkar.

Nu fortsätter Salla alltså med sina studier – de som hon hoppade av. Hon har precis haft träff med sina handledare. Hon tittar på den skandinaviska modellen och jämför svenska och finska ridlärarutbildningar.

– Nu känner jag mig redo! Jag är mer motiverad nu. Jag får ut min kandidatexamen och kanske kan jag fullfölja en lärarutbildning.

För egentligen var det ju lärare hon ville bli. Och nog finns den där bakomliggande drömmen om att bli lärare på heltid kvar. Hon gillar högstadieåldern och skulle gärna kunna tänka sig att bli högstadielärare. Ett yrke hon visserligen har testat på som finsklärarevikarie och trivts med. Nu har hon på nytt anmält sig som vikarie.

Sång och dans

När Salla var tre år började hon dansa – tiodans. Hon följde med sin tre år äldre syster och på den vägen gick det. Salla dansade aktivt och tävlade tills hon var 15-16 år, sedan fortsatte hon som instruktör.

– Jag hade danslektioner efter skolan. Jag trivs med lärarrollen. Det gjorde jag redan då. Det är samma med ridlärarrollen.

Salla gillar att jobba med ungdomar – unga vuxna – och understryker att torsdagar är bästa dagen i veckan för henne. Det är då hon drar latinodans för Dunderdansare. För hon har hittat tillbaka till dansen.

– Jag hade saknat det så mycket, säger hon med eftertryck.

– Det är så roligt!

Överlag har Salla jobbat väldigt mycket med sin blyghet. Hon är trygg i dag. Även hennes sociala fobi har blivit väldigt mycket bättre.

– Jag ville också så gärna sjunga, men det var så läskigt. Jag gick på Ålands musikinstitut och var nog den äldsta eleven där då, men jag tyckte att det var jättejobbigt att uppträda.

Salla har ändå tvingat sig själv att göra saker. I dag tar hon sånglektioner på Bel Canto. Med glädje beskriver hon sin medverkan i musikalen Grease i Alandica hösten 2021. Då släppte mycket av hennes nervositetskänslor. Egentligen sökte Salla en dansroll, men landade i en sångroll. Hon lyfter tacksamt fram koreografen Erica Dunders engagemang och uppmuntran, liksom kapellmästaren Martin Segerstråle.

– Man behöver ha bra människor runt omkring sig.

– Jag hoppas att det blir mer!